Den ekonomiska utvecklingen i Tunisien har inte gått som önskat sedan Jasminrevolutionen 2011. Ett decennium senare är Tunisiens gator och torg återigen fyllda med demonstranter som vädjar om bättre levnadsförhållanden. Ett frihandelsavtal med EU skulle kunna skapa välstånd i Tunisien, trots detta finns det en stor misstänksamhet inom landets civilsamhälle. Den svenska ambassadören, Anna Block Mozayer, diskuterar detta samt frihandelsavtalets betydelse, möjligheter och utmaningar.
Anna Block Mazoyer har arbetat för Utrikesdepartementet i 32 år. Under dessa år har hon arbetat på Mellanöstern- och Nordafrikaenheten (UD MENA) i Stockholm samt varit stationerad i bland annat Alger, New York, Paris och Rabat. Block Mazoyer har sedan september 2019 varit Sveriges ambassadör i Tunis för Tunisien och Libyen. Efter Jasminrevolutionen 2011 påbörjades den tunisiska demokratiseringsprocessen och EU såg utvecklingen som en möjlighet att utveckla sitt samarbete med landet. I en intervju med Utvecklingsmagasinet berättar Block Mazoyer hur EU har försökt att förbättra handelsrelationen med Tunisien det senaste decenniet, dock utan någon vidare framgång.
”EU erbjöd Tunisien möjligheten att ingå i det fördjupade frihandelsavtalet, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA), efter Jasminrevolutionen. Den tunisiska administrationen var dock upptagen med utformandet av den nya konstitutionen. Tunisierna var därför inte redo att förhandla om ett nytt handelsavtal med EU”, menar Anna Block Mazoyer.
Anna Block Mazoyer poängterar även problematiken med att det inte fanns en dialog mellan den tunisiska administrationen och näringslivet.
”Den ena handen vet inte vad den andra gör. Tyvärr har uteblivandet av kommunikation lett till en förlorad möjlighet för Tunisien. En möjlighet som hade kunnat gynna tunisiska företag som jag tror hade kunnat ställa om och vara redo om ett avtal funnits på plats”, säger Block Mazoyer.
Civilsamhället uttrycker misstänksamhet
Det finns även en stor misstänksamhet inom det tunisiska civilsamhället gentemot EU:s intentioner med DCFTA. Misstänksamheten grundar sig i tron på att EU endast vill berika sig på Tunisiens bekostnad.
”Tankarna kring frihandelsavtalet präglas av synen på EU som; här är de som inte vill att vi ska migrera dit, här är de som säger nej till visum och så vill de slänga på oss någonting som gynnar dem”, säger Block Mazoyer.
Missuppfattningarna kring vad ett frihandelsavtal kan innehålla är påtagliga inom det tunisiska civilsamhället. Ett starkt önskemål från civilsamhällets sida är bland annat att man ska prata om migrationen. Block Mazoyer förtydligar att EU-kommissionens mandat och befogenheter står i kontrast till det tunisiska civilsamhällets önskemål att inkludera migrationsfrågor i frihandelsavtalet.
”EU-kommissionen har endast mandat över handeln medan EU:s medlemsstater har mandat för sin egen migrationspolitik. Därför blir det omöjligt att inkludera migrationen i ett frihandelsavtal. Det handlar alltså inte om att EU-kommissionen inte vill prata om migrationen. De kan inte prata om migrationen.”
Det finns dock befogad misstänksamhet gentemot DCFTA, hävdar Block Mazoyer. Inom EU finns det nämligen intressen som vill bevara handeln så som den är. Länder som exempelvis Italien och Spanien har liknande exportvaror som Tunisien, det vill säga frukt, grönsaker och olivolja, och hade därför blivit direkta konkurrenter till Tunisien vid ett tunisiskt inkluderande i DCFTA. Vilka varor som ska ingå i frihandelsavtalet mellan EU och Tunisien är därför av stor betydelse för vissa medlemsstater i EU.
Avtalet behöver ändras
Block Mazoyer hävdar att ett frihandelsavtal mellan Tunisien och EU kan bidra till välstånd och en växande tunisisk ekonomi. Tunisien är redan det land i världen som får mest stöd per capita av EU. Genom ett tunisiskt inkluderande i DCFTA kan handelsrelationen utvecklas mellan parterna och Tunisien kan få ytterligare stöd i form av skapandet av nya arbetstillfällen och ekonomisk självständighet. Block Mazoyer poängterar dock att EU:s erbjudande till Tunisien måste ändras. Om Tunisien ska inkluderas i DCFTA måste EU omformulera och döpa om sitt erbjudande.
”Tanken med erbjudandet var att Tunisien skulle ge krav till EU på vad man själva ville ha med i avtalet, vilket inte har skett. Från den tunisiska sidan behöver man därför öka dialogen mellan administrationen, civilsamhället och näringslivet för att kunna identifiera vad man vill ha med i avtalet”, avslutar Block Mazoyer.
Jasminrevolutionen
Den tunisiska gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot polisens beslagtagande av hans fruktstånd den 17 december 2010. Protesten, som skulle bli Bouazizis död och startskottet för Jasminrevolutionen och den arabiska våren, resulterade i att protesterna mot den sittande presidenten Zine el-Abidine Ben Ali skulle spridas som en löpeld landet över. Kraven för demokrati och bättre levnadsförhållanden för det tunisiska folket ekade nu över Tunisiens gator och torg. Ett budskap som sedan skulle spridas bortom landets gränser. Påtryckningarna mot Ben Ali skulle bli alldeles för påtagliga för den sittande presidenten som därför tvingades fly landet den 14 januari 2011 för Saudiarabien och ett liv i exil. Tio år senare är Tunisien det enda landet där den arabiska våren har resulterat i en demokratiseringsprocess.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se