Foto: UNDP

Debatt

Hög tid för en ny typ av global utveckling

Det nya året kommer med löften om storskalig Covid-vaccinering och en gnutta hopp om att saker och ting snart kan återgå till det ”normala” igen. Men mycket pekar på att det just är vårt ”normala” sätt att leva som triggat pandemin och den globala socio-ekonomiska kris som kommit i dess kölvatten. Den senaste FN-rapporten över mänsklig utveckling (HDR 2020) visar att Covid-19 pandemin riskerar att bli en förvarning av vad som komma skall, ifall mänskligheten inte ändrar kurs och arbetar för att återställa balansen på planeten.

Mänskligheten har gjort stora framsteg sedan FN släppte den första rapporten över mänsklig utveckling för trettio år sedan. Den extrema fattigdomen har minskat dramatiskt, fler barn överlever sin femårsdag och vi är bättre utbildade än någonsin. Men i 30-årsutgåvan av rapporten visar vi att mänskligheten nu befinner sig vid ett vägskäl.

Mänsklighetens utveckling har skett på bekostnad av vår planet. Vår inverkan på planeten är nu så stor att forskare talar om att vi befinner oss i en ny geologisk epok – Antropocenen, ”människans tidsålder” – där mänskligheten formar planeten snarare än tvärtom. Det finns inte ett hörn på planeten som är orörd av människan. Den infrastruktur som vi skapat väger numer mer än allt organiskt material, så som träd, växter och jord, som finns på planeten. I den här tidsåldern är de största och mest akuta hoten mot vårt välstånd, vår utveckling, och vår egen överlevnad skapade av oss själv. Fortsätter vi på inslagen väg kommer allt fler pandemier, allt mer extrema väderförhållanden och allt värre naturkatastrofer att omintetgöra de stora framstegen för mänskligt välstånd världen över.

De mest utsatta drabbas först. Låginkomstländer kan i framtiden få uppleva 100 fler dagar per år med extrema väderförhållanden och en överdödlighet till följd av klimatförändringar i nivå med dagens cancerrelaterade dödlighet. Redan idag är de negativa konsekvenserna av människans inverkan på planeten kännbara. Ungefär 7 miljoner människor dör varje år av luftföroreningar och samtidigt hugger vi ner ungefär 7 miljoner träd, som skulle kunnat rena vår luft, per timme. Kvinnor, låginkomsttagare och minoritetsgruppers inverkan på planeten är relativt liten men drabbas hårdas. Studier visar att fler kvinnor än män i dör i naturkatastrofer, i USA har svarta barn högre nivåer av bly och andra miljögifter i blodet än vita barn, och globalt sett står de rikaste 10 procenten av befolkningen för ungefär hälften av totala koldioxidutsläpp medan de fattigaste 50 procenten enbart står för 10 procent av utsläppen.

De här utmaningarna är självklart inte nya. Men de kräver ett nytt sätt att se på vad utveckling är. Det är hög tid att vi, på grunden, ser över hur vi organiserar våra samhällen och våra ekonomier – och ja, även det vi kallar ’global utveckling.’ Utvecklingsmodeller som drivs på av koldioxidintensiv tillväxt och social- och ekonomisk ojämlikhet har nått sin vägs ände och vi behöver istället nya sätt att mäta mänskliga framsteg. Klimatförändringar, miljontals människor som tvingas från sina hem på grund av konflikt och kris, kollapsade ekosystem är alla resultat av samhällen som värderar det vi mäter istället för att mäta det vi värdesätter.

När den första HDR-rapporten släpptes 1990 introducerades HDI-måttet som ett alternativ till BNP då det mätte länders framsteg i termer av dess befolknings hälsa, utbildningsnivå och materiella välstånd. Men som UNDP visar i den nya rapporten har inget land i världen lyckats nå en hög nivå av mänsklig utveckling utan en oproportionerligt stor inverkan på planeten. Därför introducerar vi ett nytt mått på välstånd, ett HDI-mått som är justerat för ett lands påverkan på planeten. Det ger en mindre rosenskimrande, men mer nykter, bild av mänsklighetens framsteg. Alla länders absoluta nivå av välstånd sjunker med det nya måttet, men länder så som Costa Rica klättrar i rankingen vilket visar att det faktiskt är möjligt att nå högre nivåer av mänsklig utveckling med en lägre påverkan på planeten.

Antropocenen är inte nödvändigtvis ett domedagsscenario. Om något så visar den att mänskligheten har makten att förändra våra samhällen och planetens utveckling. Ta hålen i ozonlagret som exempel, gemensamt, från gräsrots-aktivism till politiska beslut, innovation och förändrade produktionsmönster, lyckades vi vända trenden. Precis som när den första HDR-rapporten för 30 år sedan, vill vi med den här rapporten starta en ny global konversation kring mänsklig utveckling. De utmaningar som antropocenen ställer oss inför, och den samhällsomvandling som är nödvändig för fortsatt välstånd, kräver att alla involverar sig. De goda nyheterna är att vi har gjort det förut, och kan göra det igen.

En interaktiv, kort-version av rapporten finns här

Human Development Report

FN:s utvecklingsprogram UNDP har sedan 1990 publicerat en årlig rapport över mänsklig utveckling i världen: Human Development Report, samt ett index (HDI) som mäter ett lands välstånd genom att väga samman dess befolknings hälsa, utbildning, och inkomst. 30-årsjubileumsutgåvan av rapporten, som heter Human Development Report, The Next Frontier: Human Development and the Anthropocene, visar hur sociala och ekologiska obalanser förstärker varandra, men blickar samtidigt framåt och undersöker hur mänsklig utveckling och välstånd kan uppnås utan att det sker på bekostnad av vår planet. Rapporten introducerar också ett nytt index över länders välstånd, som också tar hänsyn till de påfrestningar vi människor utsätter planeten för. Det nya indexet, PHDI, justerar HDI-indexet genom att väga in ett lands koldioxidutsläpp och materiella fotavtryck.

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du svara på debattartikeln eller är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: