Stora ord, gemensamma deklarationer – och små resultat. Det är vad vi ser när EU och Afrikanska unionen möts för toppmöten. Allra senast i Angola, skriver utvecklingsexperten Lennart Wohlgemuth, som vill se unionerna upprätta ett verkligt samarbete.
Sedan det första toppmötet mellan EU och den Afrikanska unionen (AU) i Kairo år 2000 har samarbetet mellan de två unionerna ofta fastnat i retorik snarare än verkligt samarbete. Diplomatiska ritualer får dölja grundläggande spänningar i frågor som maktobalansen mellan parterna, migrationen, investeringar, strategiska mineraler, samarbetet kring fred och säkerhet, långtidsbudgeten, digitala partnerskap och hälsosamarbetet.
I kompendiet ”Eight Challenges for AU-EU Relations” från tankesmedjan ECDPM samlar Geert Laporte flera experter som rådger hur EU och AU kan förbättra samarbetet på dessa viktiga områden. Men för att överhuvudtaget få till någon slags framåtrörelse i dessa frågor är det grundläggande att EU och Afrika bryter med gamla vanor och bygger en relation grundad på jämlikhet, öppenhet och ansvar.
En jämlik relation kräver ömsesidighet, respekt och kontinuitet
Bakom de storslagna visionerna om partnerskap och samarbete finns nämligen en obekväm sanning: samarbetet mellan EU och AU präglas fortfarande av ojämlik makt. Det är oftast EU som sätter dagordningen, skriver texterna och styr kommunikationen. Afrikanska representanter upplever ofta att unionen agerar som en välgörare snarare än en jämbördig partner. Denna paternalistiska ton urholkar förtroendet och gör att många ser toppmötena som en tom gest.
Samtidigt förändras världen snabbt. Afrika har under de senaste decennierna breddat sina internationella relationer och har idag fler alternativ än någonsin – inte minst genom samarbeten inom BRICS och nya syd–sydinitiativ där Kina har tagit över rollen som initiativtagare. EU är inte längre den självklara eller dominerande aktören på kontinenten. I det nya geopolitiska landskapet blir det därför avgörande att relationen mellan EU och Afrika grundas på respekt och ömsesidighet, inte på en gammal hierarki.
Ett återkommande problem är också bristen på kontinuitet. Mellan toppmötena, som hålls ungefär vart tredje år, händer ofta väldigt lite. Många löften rinner ut i sanden, uppföljningen är svag och dialogen mellan beslutsfattare, civilsamhälle och ungdomsaktörer är begränsad. Att bygga långsiktigt samarbete kräver mer än högtidliga möten. Det kräver en levande process, där frågor följs upp och diskuteras även mellan toppmötena. På detta område finns mycket att lära från hur Kina sköter sina relationer med Afrika.
Ärlighet är grundläggande i ett partnerskap
För att relationen ska få nytt liv behöver båda sidor vara ärliga med sina intressen. EU måste sluta låtsas att man bara agerar av välvilja och tydligt redovisa sina politiska och ekonomiska motiv vad gäller till exempel handel, tillgång på råvaror och migration. Samtidigt behöver afrikanska regeringar formulera egna gemensamma strategier och driva dem med större kraft – exempelvis genom att konkretisera Afrikas Utvecklingsagenda 2063. Ett partnerskap kan bara fungera om båda parter möts som jämlikar med egna mål och ansvar.
Partners lyssnar och stöttar varandra
EU bör dessutom erkänna att global makt nu förskjuts och att Afrika spelar en allt viktigare roll i internationella forum. Att stödja kontinentens krav på rättvis representation i institutioner som FN, Världsbanken och Internationella valutafonden vore ett steg mot verklig respekt.
För Sverige, som en del av EU och en aktör inom global utveckling, är frågan högst relevant. EU-Afrikarelationen påverkar allt från bistånd och investeringar till klimat, handel och migration. Om relationen fortsätter att präglas av symbolpolitik och dubbelmoral riskerar hela det europeiska utvecklingssamarbetet att tappa trovärdighet.
Ett jämlikt partnerskap med Afrika handlar inte om att skriva fler deklarationer – utan om att våga släppa kontrollen. Att lyssna, inte leda. Att bygga relationer mellan människor, inte bara mellan institutioner.
Efter 25 år av toppmöten är det tydligt att ritualerna inte längre räcker. EU måste lämna paternalismen bakom sig och möta Afrika på lika villkor. Bara då kan partnerskapet gå från högtidlig ceremoni till en kraft för verklig global utveckling.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
