Biståndsdebatten

Ebolaepidemin är ett tecken på det misslyckade hälsobiståndet

De parallella, byråkratiska strukturer som växt fram inom det internationella hälsobiståndet gör att omvärldens stöd kan vara direkt skadligt för mottagarländernas förutsättningar att utvecklas. Det behövs inte fler fragmenterade insatser för att hantera ebolaepidemin, det behövs insatser som bygger på kunskap och behov. Det menar Björn Ekman, forskare vid Lunds universitet

Historiens värsta ebolaepidemi härjar just nu i Västafrika och effekterna av den märks på allt fler platser utanför Afrika. Epidemin är en humanitär och ekonomisk katastrof av ohyggliga mått. Men, ur ett större perspektiv är den också ett allvarligt tecken på misslyckandet för de rika ländernas hälsobistånd, däribland det som under flera årtionden getts av Sverige via biståndsmyndigheten Sida. Och det finns andra lika allvarliga, men mindre tydliga tecken på misslyckandet.

I likhet med övrigt utvecklingsbistånd rullade hälsobiståndet på i maklig takt under lång tid. I början av 2000-talet hände något då världen tycktes vakna till och inse att en hel generation i framförallt Afrika söder om Sahara var på väg att utplånas av sjukdomar. Särskilt var det HIV/AIDS-epidemin som blev föremål för en mångdubbling av hälsobiståndet då den ansågs, med viss rätt, vara det riktigt stora hotet. För att mobilisera och kanalisera de ökade resurstillgångarna har det sedan kring mitten av 2000-talet tagits en lång rad så kallade globala hälsoinitiativ i form av fonder, allianser, partnerskap och ett otal andra nya konstellationer. Alla dessa lades till parallellt med de redan befintliga FN-organen, såsom WHO, UNICEF och Världsbanken och till de cirka tjugo bilaterala biståndsmyndigheterna som alla sysslade med olika typer av hälsostöd. Resultatet har blivit ett system bestående av ineffektiva byråkratiska konglomerat utan övergripande styrning eller strategisk riktning. Den globala biståndsapparaten är inte bara skyldig till ett omfattande slöseri med biståndspengar, utan är också ett direkt skadligt system som har gjort att fattiga mottagarländer har fått se sina egna institutionella och andra förutsättningar för utveckling omkullkastas.

”Biståndet har gjort att vi inte kan prioritera, planera eller styra vår egen utveckling.” Så säger en hög chef på planeringsavdelningen på ett hälsoministerium i ett av Sidas största mottagarländer. Han kunde ha suttit på vilket ministerium som helst i vilket annat mottagarland som helst, bilden är i stort densamma. När jag nyligen frågar vad som skulle hända om en liknande epidemi som i Västafrika skulle drabba hans land, rullar han bara med ögonen och säger att det skulle bara kunna sluta på ett sätt, i total katastrof: ”Vi har inga förutsättningar att hantera en sådan situation.” Och biståndsgivarna har inte på ett effektivt och hållbart sätt bidragit till att i mottagarländerna bygga upp en beredskap för eller ännu hellre en förmåga att förhindra utbrott av allvarliga infektionssjukdomar. Tvärtom. Uganda var ett av få länder som tidigt lyckades vända spridningen av HIV/AIDS. Idag, efter att ha tagit emot många miljoner dollar i hälsobistånd, inte minst på HIV/AIDS-området, ökar förekomsten av HIV igen. Det kan inte ses på många andra sätt än som ett allvarligt misslyckande för biståndet, som är det som i allt väsentligt bestämmer utvecklingen i Ugandas och i många andra länders hälsosektorer.

Allt hälsobistånd som getts under de senaste, säg, 15 åren har inte varit bortkastat. Vaccinationer till barn är utan diskussion en helt igenom nödvändig typ av insats. Det finns också andra exempel på vad som skulle kunna betraktas som ”hälsobistånd” som bidragit till förbättrad hälsa för många människor. Men, i alltför stor utsträckning så har hälsobiståndet varit ineffektivt, missriktat och feltänkt. Det har framförallt misslyckats med att bidra till att bygga effektiva hälso- och sjukvårdssystem som kan förhindra smittspridning, förbättra folkhälsan och leverera grundläggande sjukvård till behövande. Stora delar av hälsostödet, särskilt det bilaterala, hanteras av personer och organisationer som saknar den rätta kompetensen och vars drivkrafter är mer politiska än ändamålsenliga.

Det är dags att det stöd som ges till låg- och mellaninkomstländer blir betydligt mer behovs- och evidensbaserat. Istället för fragmenterade insatser mot enskilda sjukdomar, måste hälsobiståndet dra på den kunskap och de erfarenheter som finns om hur hållbara och rättvisa hälso- och sjukvårdssystem kan utvecklas. För detta krävs en ny struktur som är mer lands- och lokalbaserad än dagens ”Geneve-baserade” arkitektur. Sannolikt skulle en sådan struktur innebära färre men mer kompetenta aktörer än dagens uppsjö av ineffektiva byråkratier.

Björn Ekman
Forskare i hälsoekonomi vid Lunds universitet