Debatt

Replik: Onyanserad kritik mot hälsobiståndet

Samtidigt som omvärldens hälsosatsningar har försvårat mottagarländernas möjligheter att planera och styra den egna sjukvården så har resurserna räddat miljontals liv. Det skriver Anders Molin, Sidas expert på hälsobistånd, en i replik till Björn Ekman.

Björn Ekman skriver i en artikel på Biståndsdebatten.se om ebolaepidemin och det globala och svenska biståndet inom hälsområdet. Hans slutsats är att ebolaepidemin är ett tecken på hälsobiståndets misslyckande.

Det finns flera intressanta poänger i Björn Ekmans analys och han beskriver på ett bra sätt en del mycket problematiska aspekter av det globala hälsobiståndet. Det är därför synd att han gör det på ett svepande, onyanserat och ibland även felaktigt sätt.

Det finns mycket som skulle kunna diskuteras men jag vill framför allt lyfta två aspekter.

Under de senaste tio åren har två stora multilaterala organisationer byggts upp som kanaliserar stora resurser till låg- och medelinkomstländer. Det är den globala fonden mot hiv/aids, tuberkulos och malaria (GFATM) och den globala vaccinalliansen (GAVI), som finansierar vacciner. Dessa organisationer har varit mycket framgångsrika i att rädda liv inom sina respektive områden, och fått stora bidrag av Sverige. Organisationernas arbete har inte varit helt oproblematiskt. Det problematiska har dock inte varit att de, som Björn Ekman skriver, ”har varit ineffektiva byråkratiska konglomerat utan övergripande styrning eller strategisk riktning”. Snarare tvärtom, de har varit effektiva organisationer men med den svagheten att de kanaliserat stora resurser till mottagarländerna enbart avsedda för vissa definierade sjukdomar och aktiviteter, utan att i tillräckligt stor utsträckning anpassa stöden till ländernas egna nationella hälsoplaner och prioriteringar. Å ena sidan har resurserna skapat möjligheter för behandling av hiv-positiva, tuberkulospatienter, och vaccination av barn, vilket har gjort att flera miljoner liv har räddats. Å andra sidan har insatserna försvårat för ländernas hälsoministerier att planera och styra verksamheten. Sverige har tillsammans med andra givare varit medvetna om detta dilemma och arbetat inom respektive organisations styrelse för att stödet via Globala fonden och GAVI  i högre grad ska anpassas till ländernas egna prioriteringar och nationella hälsoplaner.  Idag är de stöd som kanaliseras via dessa multilaterala organisationer väl integrerade i mottagarländernas hälsosystem där utgångspunkten är ländernas egna behov och prioriteringar.

Det svenska bilaterala hälsobiståndet som hanteras av Sida är i dag inriktat på i huvudsak åtta länder (Demokratiska republiken Kongo, Somalia, Sydsudan, Uganda, Zambia, Zimbabwe, Bangladesh och Myanmar). Den vägledande principen för biståndet är att bidra till ett brett stärkande av nationella hälsosystem med ett fokus på kvinnor och barns hälsa och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). I stöd till hälsosystemens uppbyggnad försöker vi, där det är möjligt, kanalisera medel till hälsoministerier just för att bidra till att förstärka institutioner och nationellt ägarskap. Ofta kompletteras detta stöd med mindre projektstöd till civilsamhällets organisationer. Ett exempel är Bangladesh där huvuddelen av Sveriges bistånd, i ett samarbete med flera andra givare, kanaliseras direkt till hälsoministeriet och där vi dessutom har ett stöd till organisationer som arbetar med säkra aborter.  I flera av våra samarbetsländer där det är svårt att arbeta via staten använder vi andra kanaler som till exempel FN-systemet eller civilsamhället.

Till sist om ebola. Det är oerhört viktigt att det internationella samfunde när den pågående epidemin väl är bekämpad gör en ordentlig analys kring vad som måste göras för att förhindra en liknande epidemi i framtiden. Själv tror jag att den analysen kommer att komma fram till två övergripande slutsatser. Dels att den internationella beredskapen för liknande epidemier måste bli avsevärt mycket bättre i framtiden, såväl på nationell som på internationell nivå- Dels att det krävs en seriös diskussion kring hur det internationella stödet kan förbättras och utökas så att världens fattigaste länder kan få en hållbar socioekonomisk utveckling som är mycket snabbare än vad som nu är fallet. Då kan länderna själva utveckla institutioner som kan hantera denna typ av kris bättre. Det ebola visar är att världen trots allt har kapacitet att reagera (om än långsamt ibland) på akuta katastrofer. Den kroniska katastrof som världens fattigaste lever i måste däremot få större uppmärksamhet än vad vi ser idag. Hälsobiståndet är en del av detta men det är den breda fattigdomsbekämpningen som är viktigast.

Anders Molin,

Sidas expert på hälsobistånd

Dela det här: