Stå upp för de humanitära principerna!

De humanitära frågorna måste placeras högt på den politiska dagordningen, med tanke på dagens snabbt växande humanitära behov och ett ökande finansiellt underskott. Idag beräknas 125 miljoner människor vara i behov av humanitärt stöd, och trots att mer pengar än någonsin används för humanitärt bistånd så räcker det inte på långa vägar.

80 % av det humanitära biståndet går till att lindra behov orsakade av konflikter. Vi ser konflikter som pågår i decennier med omfattande kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter; konflikter som driver miljontals människor på flykt. Antalet fördrivna uppgår idag till mer än 60 miljoner – siffror vi aldrig sett i modern tid.

Vägen viktigare än målet?

Alla är överens om att utvecklingen måste stoppas och att mer måste göras för att minska de humanitära effekterna av kriserna. Ändå beskrivs känslan inför det första humanitära världstoppmötet, World Humanitarian Summit (WHS), som inleds i Istanbul idag som en kombination av hopp och förtvivlan.

När förberedelserna inleddes för drygt två år sedan var ambitionerna höga och en inkluderande process drogs igång för att få fram ett bra underlag som kunde ligga till grund för diskussioner och klara åtaganden inom hela den humanitära sektorn. Efter hand höjdes sedan allt fler kritiska röster. Tveksamhet uttrycktes kring vad ett sådant megaevenemang egentligen kan uppnå. Men kanske är det förberedelserna – konsultationer, dialog och analys – som är det viktiga och inte toppmötet i sig. Av samma skäl kan uppföljningsarbetet efter WHS få avgörande betydelse.

Värna om det humanitära ekosystemet

Den största invändningen mot WHS har varit bristen på tydliga prioriteringar. Tiotusentals personer har medverkat i den förberedande processen och i princip samtliga humanitära frågor har varit uppe på dagordningen. Trots det har FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i sin rapport inför mötet lyckats fånga de mest avgörande humanitära frågorna, den humanitära sektorns huvudutmaningar och en rad viktiga rekommendationer för reformer.

Särskilt viktiga är rapportens uppmaningar till WHS:

– Hitta balansen mellan lokalt och internationellt i humanitär respons.

– Satsa mer på att stärka lokal motståndskraft och kapacitet.

– Försvara och bekräfta de grundläggande humanitära principerna, internationell humanitär rätt och internationell flyktingrätt.

– Stärka kvinnors och flickors möjligheter.

– Vidta åtgärder för att hantera flyktingars ökade humanitära behov, åstadkomma bättre fördelning av ansvaret mellan länder när det gäller människor på flykt och se till att minska antalet internflyktingar med hälften till 2030.

Men det finns också inslag i rapporten som bekymrar, till exempel den tydliga fokuseringen på FN-ledda lösningar och referenserna till “ett ledarskap” i humanitära insatser. Rödakors- och rödahalvmånerörelsen uppmanar WHS att erkänna och välkomna mångfalden av humanitära system. Det finns flera samspelande humanitära system där rödakors- och rödahalvmånerörelsen utgör ett system, det vi kallar ”the Red Pillar”, med ett särskilt mandat och arbetssätt. Ibland beskrivs dessa interagerande system som ett humanitärt ekosystem. Vi menar att mångfalden är en styrka – inte ett hot. Effektiv kollektiv respons stärks genom ömsesidig respekt för mångfalden av humanitära aktörer.

Avgörande principer

Vi kan inte nog understryka vikten av att stå upp för och bekräfta de humanitära principerna: humanitet, opartiskhet, neutralitet och självständighet. Principerna tas ofta för givna av aktörer i den humanitära sektorn och allt fler väljer ett pragmatiskt förhållningssätt till humanitärt arbete. För rödakors- och rödahalvmånerörelsen är principerna helt avgörande för att vinna det förtroende av parter i konflikter och den drabbade befolkningen som krävs för att få tillträde till konfliktzoner.

En fråga som fått stor uppmärksamhet inför toppmötet rör humanitär finansiering, mycket tack vare den högnivåpanel om humanitär finansiering som utrikesminister Margot Wallström ingått i och som presenterade sin slutrapport i januari. Det behövs nya och smartare former för användning av resurser för att minska gapet mellan behov och finansiering. En viktig del i detta arbete är ett förslag om ”Grand Bargain” som handlar om utökad samverkan mellan de största givarna och de största humanitära organisationerna. Syftet med detta är att öka flexibiliteten i givarstödet å ena sidan, och skapa mer öppenhet och kostnadseffektivitet å andra sidan.

Humanitärt engagemang ställs mot den egna välfärden

Många av dagens humanitära kriser pågår som sagt under väldigt lång tid, ofta handlar det om mer eller mindre kroniska konflikttillstånd. Staternas och de humanitära aktörernas engagemang måste därför bli mer långsiktiga och bättre ta vara på den lokala kapaciteten. Vi måste planera och investera mer i människors och samhällens motståndskraft och vidta åtgärder för att minska risker.

Ett område som kommit att bli allt mer politiserat är flykting- och migrationsfrågorna. Saker som tidigare varit självklara, som enskilda individers rätt till internationellt skydd från våld och förföljelse och möjligheten att återförenas med sin familj, ställs allt oftare direkt mot inrikespolitiska hänsyn om säkerhet och den egna välfärden.

Röda Kors- och rödahalvmånerörelsen har redan gjort åtaganden i viktiga frågor – nu krävs det politiskt ledarskap. Nu mer än någonsin behövs stater och ledare som står upp för grundläggande humanitära värderingar, alla människors lika värde, de humanitära principerna, de mänskliga rättigheterna, den internationella flyktingrätten och den internationella humanitära rätten. Under WHS finns möjlighet att visa vägen. Kanske kan ett uppriktigt åtagande om politiskt ledarskap i dessa frågor bli det humanitära toppmötets verkliga fotavtryck.

Dick Clomén och Hala Mohammed

 

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se