Sverige kan spela en viktig roll för att motverka konflikter i Afrika. Vi bör tydligare prioritera konfliktförebyggande och jämställdhet i arbetet för att främja fred och säkerhet, skriver forskaren Linnéa Gelot.
FN:s säkerhetsråd ber afrikanska freds- och säkerhetsorganisationer att hantera några av dagens mest komplexa säkerhetshot och dessa genomgår en intensiv reformfas. I dagsläget efterfrågas snabba och kostnadseffektiva stabiliseringsinsatser, av såväl bidragsgivare och stormakter (här avses Storbritannien, USA och Frankrike) som flertalet afrikanska ledare. Till exempel har afrikanska trupper med stabiliseringsmandat bekämpat Al-Shabab sedan 2007.
Sverige kan göra skillnad
Investeringar i förebyggande åtgärder och fredsmäklande är en avgörande faktor för att uppnå varaktig fred. Det visade en översyn av FN:s fredsbyggande arbete som gjordes under 2015. Sverige kan spela en viktig roll för att motverka konflikter och tydliggöra vårt stöd på områden som medlingsförmåga och politisk-strategisk ledning. Sverige kan påverka en växande acceptans av att konflikters förändrade och alltmer transnationaliserade karaktär legitimerar utvecklingen mot offensiva, kortsiktiga insatser med svagt politiskt ledarskap och ytterst lite civil personal.
- Sverige bör utöka sina diplomatiska förbindelser med och genom den Afrikanska unionen (AU).
Ambitionen med svensk afrikapolitik är rimligen en förmåga att agera samtalspartner på den högsta politiska nivån. AU är tveklöst det viktigaste samtalsforumet för hanterandet av Afrikas mångsidiga utmaningar.
- Sverige bör överväga ett formaliserat ”strategiskt partnerskap” med AU.
Politiskt inflytande i Addis Abeba kräver en större närvaro och stark bevakning av den politiska utvecklingen i regionen. Norge har sedan början av 2015 ett strategiskt partnerskap med AU som spänner över flera frågor där Norge och AU beslutar om vilka profilfrågor Norge långsiktigt skall stödja. I dessa frågor får Norge därför stort genomslag och synliga resultat.
- Ett formaliserat partnerskap med AU skulle vara ett forum för ett ömsesidigt och ändamålsenligt engagemang.
Förutom fred och säkerhet, kan strategiska diskussioner föras kring demokrati och styrning samt utveckling och handel. En matchning kan ske mellan regeringens prioriteringar och utrikespolitiska profil med identifierade prioriteringar i AU:s utvecklingsstrategi Agenda 2063. Här kan Sverige särskilt betona vår förmåga och tradition av den politiska dimensionen av konfliktförebyggande och fredsmäklande.
- Vi bör utnyttja vår långa tradition av att vidareutbilda medlare.
Vår feministiska utrikespolitik, gott renommé på jämställdhetsområdet och Sveriges nyskapade nätverk för medlare skapar goda förutsättningar för satsningar på området. Utifrån Sveriges engagemang för FN-resolution 1325 om kvinnor i konflikter kan vi lyfta upp till exempel vårt stöd till AU:s särskilda sändebud för kvinnor och konflikter. Satsningar för ökad jämställdhet efterfrågas från AU-kommisionens ordförande Dr. Dlamini-Zuma, till exempel satsningar på kvinnliga medlare.
- Sverige bör använda biståndet till demokratiska regelverk.
Storleken på den enhet inom AU som arbetar med politiska frågor är en tiondel (cirka 20 personer) mot den som arbetar med fred och säkerhet (cirka 200 personer). I sammanhanget kan påminnas om att AU:s normativa regelverk för bland annat demokrati, val och styrning i allt väsentligt är adekvat – men att alltför få av AU:s medlemsstater har ratificerat eller implementerat detta. Sverige skulle med fördel kunna använda såväl det bilaterala biståndet till afrikanska samarbetsländer som det bistånd som går genom multilaterala kanaler till en agenda för att följa kontintentens egna demokratiska regelverk.
35 000 afrikanska trupper
Under de senaste åren har drygt 35 000 afrikanska trupper med AU-mandat, samt i de allra flesta fall bemyndigade av FN:s säkerhetsråd, bevakat pågående och snabbt skiftande konflikter i bland annat Somalia, Mali, Centralafrikanska republiken och Tchadsjöområdet. Trupperna har ingått i vad som kan beskrivas som stridsberedda stabiliseringsinsatser. De sätts oftast in som överbryggande insatser i väntan på en FN-ledd fredsfrämjande insats.
Militärstrategiskt kännetecknas insatserna av resurssvaghet. Gemensamt för stabiliseringsinsatserna är att de inte kopplas till en långsiktig politisk strategi när de planeras. Därför misslyckas de med att uppfylla politiska målsättningar. I pågående konflikter är det ofta svårt att påbörja medlingsprocesser från start.
Konfliktförebyggandet är det mest eftersatta området inom den afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen. Såväl afrikanska ledare som de största givarländerna efterlyser i första hand satsningar på snabbinsatsstyrkor och stabiliseringsinsatser. Det går tvärtemot rekommendationer från fred och utvecklingsforskningen som betonar vikten av resurser för att stärka medlingskomponenter och förebyggande arbete.
AU:s trupper får stöd från FN
FN:s säkerhetsråd framhåller afrikanska fredsfrämjande insatsers betydelse för stabiliteten i regionen. Idag prioriteras stävjandet av extrema islamistiska grupperingars utbredning i Sahelområdet och Östafrika.
FN:s säkerhetsråd förlitar sig i ökande grad på AU och subregionala organisationers villighet att agera proaktivt i aktiva konflikter och får därmed sägas uppmuntra att dessa genomförs snabbt och under uppstartfasen med låga kostnader. Det kan tilläggas att reformer går mot mer fredsframtvingande åtgärder även inom FN systemet.
I aktuella konflikter griper närliggande afrikanska stater i skiftande nätverk och koalitioner in snabbt med insatsberedda förband. Dessa stater drivs som regel av starka nationella och säkerhetsmässiga skäl för att förhindra konfliktspridning. Vi ser också att insatser inte bara bygger på de afrikanska multinationella regionala brigadernas (ASF:s) beståndsdelar utan använder sig av i sammanhanget lämpliga sammanslutningar, såsom temporära högkvarter i Tchadsjöområdet för den regionala koalitionens styrkors kamp mot Boko Haram. ASF, en viktig del i strategin för fred och säkerhet anpassas nu genom att en afrikansk snabbinsatsförmåga, ACIRC, blir en del av verktygen.
Forskningen på området pekar tydligt mot att Sverige bör prioritera fredsmäklande, konfliktförebyggande och jämställdhetsfrämjande arbete inom ramen för vårt stöd till afrikanska freds- och säkerhetsorganisationer. Med ett sådant fokus kan Sverige flytta fram positionerna för att motverka väpnade konflikter i Afrika.
Linnéa Gelot
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se