Sidas förslag att fasa ut biståndet till Bolivia, Colombia och Guatemala kan ifrågasättas av tre skäl, skriver tidigare Sadev-medarbetaren David Scott i en andra replik.
Mot bakgrund av den pågående diskussionen kring ytterligare en landkoncentration inom biståndet, som eventuellt skulle betyda att detta fasas ut i Latinamerika, tycker jag det finns ytterligare några skäl till att biståndet borde behållas.
För det första, nämner Charlotte Petri Gornitzka i Svenska Dagbladet att ”svenskt bistånd har fått i uppgift att arbeta mer och mer i postkonflikt- och konfliktländer.” Detta är en utveckling som är tydlig i det svenska biståndet och enligt Sida är fem av de tio största mottagarna av svenskt bistånd konflikt- och postkonfliktländer. Är det då inte lite märkligt att lämna exempelvis Colombia, som fortfarande, trots pågående fredsförhandlingar, är en av världens värsta konflikthärdar med det högsta antalet internflyktingar i världen?
För det andra, är jag böjd att hålla med de representanter för olika frivilligorganisationer som hävdar att det mått som Sida använt sig av för att klassificera länder i Latinamerika som medelinkomstländer är alltför trubbigt.Återigen skulle jag vilja återgå till den utvärdering SADEV gjorde av biståndet till Guatemala. Ett av de mest framträdande målen med biståndet till Guatemala är att förbättra hälsoläget i landet, med fokus på primärvård och sexuell och reproduktiv hälsa. I samband med detta gjorde jag som utvärderare en del research kring detta och hittade en del alarmerande information. Enligt Anand Grover, FN:s specielle rapportör för bästa uppnåeliga hälsa, är hälsoläget i Guatemala i många fall alarmerande, speciellt för landets ursprungsbefolkning. Bland annat lider 68 % av barn under fem år från ursprungsbefolkningen av kronisk undernäring. I övrigt pekar Grover på bristfällig sjukvård, både i kvantitet och i kvalitet, i områden där majoriteten är ursprungsbefolkning. En fundering kopplad till detta är: Kan Guatemala verkligen betraktas som ett medelinkomstland mot bakgrund av detta?
Sverige har inte bara varit en stor ekonomisk givare till insatsen utan utvärderingen pekar också på den svenska ambassadens avgörande roll i att skapa gynnsamma förutsättningar för insatsen.
För det tredje vill jag förtydliga de goda förutsättningar i form av förtroende för svenskt bistånd som finns i Latinamerika. Återigen återgår jag till den SADEV-utvärdering som granskade svenskt bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter i Guatemala. I utvärderingen lyfts det svenska stödet till ”CICIG” (Internationella kommissionen mot straffrihet) fram, vilken har den stora utmaningen att montera ned den organiserade brottsligheten i landet. Sverige har inte bara varit en stor ekonomisk givare till insatsen utan utvärderingen pekar också på den svenska ambassadens avgörande roll i att skapa gynnsamma förutsättningar för insatsen. Det är bara ett starkt förtroende som gör att Sverige har tillåtits spela denna roll. Det skulle vara intressant att se hur många andra givare som åtnjuter denna form av respekt, som inte bygger på att ha störst plånbok utan att visa genuint intresse för att främja ett lands demokratiska utveckling.
Med detta vill jag bidra till en mer nyanserad debatt kring biståndet till Latinamerika. Diskussionen, som Charlotte Petri Gornitzka har initierat, att koncentrera biståndet till ett mindre antal länder är inte fel i sig och en debatt om detta måste kunna föras. Sida har ju dessutom som statlig myndighet att genomföra den svenska biståndspolitiken där ambitionen idag är att koncentrera biståndet ytterligare. Att inse att Sverige inte kan vara aktivt överallt är inte fel. Men man måste ändå fråga sig: Är det värt att fasa ut biståndet till en kontinent där behoven fortfarande är skriande och där det finns en grund i form av högt förtroende att bygga vidare på?
David Scott, statsvetare och f.d medarbetare på SADEV
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se