Jordbävningarna i Nepal och deras tragiska konsekvenser var tyvärr ingen överraskning för oss som jobbar med katastrofer. Nu behöver vi ett bistånd som i mycket större utsträckning än idag satsar resurser innan en katastrof. Ett bistånd som minskar riskerna, räddar människoliv och sparar pengar, skriver Röda Korset.
Vi som arbetar med humanitära insatser och katastrofriskreducering har alla väntat och befarat att jordbävningarna i Nepal skulle komma. Det har aldrig varit en fråga om utan när nästa jordbävning ska ske, och med vilken styrka. Och hur stora konsekvenserna skulle bli.
Under de senaste åren har ett stort antal studier gjorts i Nepal som handlat om att kartlägga behov för att stärka Nepals egen kapacitet att hantera en kommande jordbävning. Vi vet att antalet dödsoffer och skador på infrastruktur avgörs av hur vi lyckas minska riskerna och stärka den lokala katastrofberedskapen. Nepal är genom sin fattigdom, befolkningstäthet, bristande infrastruktur och svåråtkomliga miljö en av världens mest sårbara platser.
Inget unikt för Nepal
Tyvärr är den bristande beredskapen inför jordbävningar i Nepal inget unikt. På många platser i världen vet vi att katastrofriskerna är stora. Samtidigt är kapaciteten att förebygga katastrofer och beredskapen att möta dem begränsad.
Biståndet, med fattigdomsbekämpning som huvudmål, fokuserar alltför lite på risktänkande. Detta kunde vi senast se i Västafrika när ebolaepidemin spred sig, till stor del på grund av bristfällig infrastruktur för hälsovård och katastrofberedskap.
I fallet Nepal kan vi konstatera att Kathmandudalen med sina 2,5 miljoner invånare till delar måste byggas upp från grunden. Men det är viktigt att vi anpassar attityd och arbetssätt till den aktuella kontexten och kulturen. Det betyder att biståndsgivare och vi som hjälporganisation måste ha kunskap om människors kultur, föreställningar och attityder i förhållande till risk och ta det på allvar.
Det handlar inte om att underkänna lokala föreställningar och traditioner, det handlar om att ta dem i beaktande när man bygger beredskap. När många nepaleser vars hus inte störtat samman nu argumenterar för att hållbarheten är tillräcklig även om ännu fler skalv skulle inträffa gäller det att föra dialog med dem på ett öppet och konstruktivt sätt.
Skulle spara på att förebygga
Enligt statistik satsas det globalt fem gånger så mycket på återuppbyggnad som på riskreducering. Samtidigt innebär varje krona som satsas på att förebygga att åtta kronor sparas i andra änden.
Men det är inte bara statistiken som talar sitt tydliga språk. Det finns kunskap, erfarenhet och många goda exempel som visar att investeringar i lokal katastrofberedskap och riskreducering lönar sig.
Det kan till exempel göras genom utbildning av det lokala civila samhället och räddningstjänsten, genom etablering av beredskapsplaner, genom förstärkt infrastruktur och genom krisövningar. På det sättet kan krishanteringen bli bättre och rädda fler liv.
Vi vet redan i dag att de flesta liv som räddas i katastrofer klarar sig på grund av insatser från grannar och det lokala samhället. Samtidigt skulle dessa kunna göra så mycket mer med enkla metoder och med tillgång till verktyg och personlig skyddsutrustning.
Röda Korset har under lång tid jobbat tillsammans med lokalsamhället i exempelvis Bangladesh. Där har vi hjälpt till med att höja brunnar, vilket ger tillgång till rent vatten under översvämningar. Vi har utformat en mekanism för tidiga varningar på bynivå samt utbildat lokalsamhället i första hjälpen och i byggnadstekniker som gör hus mer motståndskraftiga mot katastrofer. Många fler aktörer skulle kunna göra mer, men det saknas ofta resurser.
Nytt globalt ramverk
Nyligen samlades världens stater, FN, rödakorsrörelsen, civilsamhället och privata företag i japanska Sendai för att enas om ett nytt globalt ramverk för att minska riskerna för framtida katastrofer. Det nya ramverket är bra, det skapar förutsättningar för bättre katastrofberedskap och för att stärka samhällens motståndskraft mot katastrofer.
Det nya ramverket understryker att det finns ett stort behov av samordning och av att inkludera alla berörda parter; staten, näringslivet, lokalsamhället och globala aktörer. Röda Korsets mandat stärks och vi pekas ut som en viktig aktör för att säkerställa implementeringen av besluten.
Riskreducering måste genomsyra allt arbete och alla sektorer som bidrar till att stärka samhällens motståndskraft. Syftet måste vara att bromsa de underliggande orsakerna till sårbarhet. Det måste avsättas resurser för så kallad ”build back better”, alltså återbyggnad som på allvar minskar risken för framtida katastrofer.
Måste finnas på plats innan katastrofen
Vi vill se ett bistånd som är resurseffektivt och hållbart. Sverige har nu en unik möjlighet att vara världsledande på katastrofriskreducering. Vi behöver ett bistånd som inte handlar om att vinna politiska och mediala poänger i form av att finnas på plats endast efter att katastrofen skett.
Vi behöver ett bistånd som i mycket större utsträckning än idag finns på plats innan en katastrof, som minskar riskerna, stärker lokal kapacitet, lindrar katastrofens effekter, räddar människoliv och sparar pengar. Det är ett bistånd som länkar samman riskreducering, klimat och utveckling för att nå långsiktiga och avgörande resultat. Så kan svenskt bistånd göra skillnad för världens allra mest sårbara och fattiga.
Ylva J Strömberg, Leif Jönsson och Marielle Pettersson, Röda Korset
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se