Vatten är en livsviktig resurs, men i Centralasien blir det allt mer en källa till konflikt. Spänningarna mellan länderna ökar i takt med att vattenresurserna som försörjer miljontals människor minskar. En våldsam sammandrabbning har redan skett. Nu pågår en intensiv jakt på lösningar för regionen.
– Jag har brukat denna mark hela mitt liv och sett så många människor från detta område lämna under åren på grund av hettan, det torra vädret och vattenbristen.
Detta berättar Adyl Khujanov, en bonde från byn Kyzylkesek i Karakalpakstan-regionen för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Han vittnar att han är en av flera bönder vars odlingsförhållanden försvåras i Uzbekistan.
Syr-Darja och Amu-Darja är två av de största floderna som förser Aralsjön med vatten. De livsviktiga floderna förser miljontals människor i Afghanistan, Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan med vatten, men har sett drastiskt sjunkande vattennivåer de senaste åren.
Försämrad grannsämja när vatten blir en konfliktlinje
Men torka och missväxt är inte de enda konsekvenserna av vattenbristen. Även relationen grannar emellan påverkas. Kirgizistan och Tadzjikistan kontrollerar vattenflödet nedströms. Detta har skapat spänningar i relationen till grannländer, särskilt Uzbekistan och Kazakstan, som är beroende av ett stabilt vattenflöde för sitt jordbruk.
I april 2021 utbröt våldsamheter på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan på grund av en vattenreservoar. Minst 41 människor dödades i de blodiga sammandrabbningarna. Analytikern Syed Fazl-e-Haider varnar för att liknande incidenter kan bli allt vanligare om inget görs för att reglera vattenfördelningen på ett rättvist sätt.
För att undvika en kris av större proportioner försöker länderna i regionen samarbeta genom internationella avtal, men samarbetet är bräckligt.
I februari hölls ett toppmöte i Kazakstans huvudstad Astana där ledare från regionen diskuterade gemensamma vattenstrategier. FN och Världsbanken har också försökt att medla för att få till stånd en rättvisare vattenfördelning.
Samtidigt ökar trycket på att modernisera vattenhanteringen i alla länder i regionen. Enligt experter slösas enorma mängder vatten bort i ineffektiva bevattningssystem och föråldrad infrastruktur. Bara i Kirgizistan svinnas så mycket som 30–50 procent av vattnet.
Qosh Tepa-kanalen ökar spänningarna ytterligare
Ett av de mest kontroversiella vattenprojekten i regionen just nu är Qosh Tepa-kanalen i Afghanistan. Kanalen, som är under konstruktion sedan 2022, sträcker sig från floden Amu-Darja och syftar till att ge Afghanistan större kontroll över sina vattenresurser. När projektet är färdigställt kan det omdirigera en betydande mängd vatten från floden till torra områden i norra Afghanistan, något som anses avgörande för landets jordbruk.
Men projektet har skapat oro i grannländerna, särskilt Uzbekistan och Turkmenistan, som också är starkt beroende av Amu-Darja för sitt jordbruk och sina ekosystem. Båda länderna har uttryckt farhågor om att kanalbygget kan minska vattenflödet nedströms och förvärra den redan kritiska vattenbristen.
När världens vattenresurser blir allt mer sårbara, är Centralasien ett tydligt exempel på vikten av samarbete kring vattenresurser för att lyckas upprätthålla stabilitet. Det återstår att se om de centrala aktörerna i regionen kan enas om hållbara lösningar, en nyckel till fred och stabilitet, eller om spelet kring vattnet kommer att öka redan existerande spänningar och ge upphov till nya konflikter.
