Kriser och konflikter i Mellanöstern tycks nästan ha en permanent plats i svensk såväl som internationell medierapportering. Vad som sällan nämns är den effekt vattenbrist förstärkt av klimatförändringar har och kommer fortsätta ha för regionens länder och eventuella konflikter som kan utbryta till följd av vattenfrågan i framtiden.
Risken för väpnad konflikt blir 20 procent högre för varje halv grads temperaturökning, det visar en rapport av den oberoende organisationen International Crisis Group. Sommaren 2021 har utmärkt sig i rapporter om extrem hetta, och Mellanöstern har inte varit ett undantag, där har temperaturen på vissa håll sträckt sig upp till 50 grader.
En sådan studie varken kan eller avser att agera förklaring till inbördeskriget i Syrien, sekteristiskt våld i Irak eller den sedan länge pågående kurd-turkiska konflikten. Vad vi däremot vet är att föregående nämnda länder bara är tre av samtliga länder i Mellanöstern som idag lider av vattenbrist i relation till mängden som behövs för en tillräcklig matproduktion. Regionens övernyttjande av sina vattentillgångar är sex gånger högre än det globala snittet enligt Johan Schaar, medlem i expertgruppen för Biståndsanalys. 60 procent av dessa vattentillgångar består av gränsöverstigande floder delade mellan länder med en lång historia av allt från politiska spänningar till väpnade konflikter.
Klimatförändringar får förödande konsekvenser för lantbrukare i Mellanöstern
Frågan om vattentillgångar har kommit att bli helt avgörande för ländernas socio-ekonomiska och säkerhetsmässiga framtid. Klimatförändringar är inte ensam upprätthållare av otillräckliga vattenresurser. Befolkningstillväxt, ineffektiv hantering av de silande vattenresurserna och en växande medelklass drar alla sitt strå till stacken för att upprätthålla vattenbristen.
År 2014 släppte Världsbanken sin rapport ”Turn down the heat” för att belysa de förödande konsekvenser klimatförändringarna, och speciellt förhöjda temperaturer, innebar för bland annat Mellanöstern. Enligt rapporten arbetar en tredjedel befolkningen i Mellanöstern och Nordafrika inom lantbrukssektorn, vilket innebär att bönder i rurala områden riskerar att hamna i fattigdom.
Nationella och bilaterala konfliktrisker
Sambandet mellan konflikt och klimatförändringar kan upplevas diffus, men det är vid närmare anblick logiskt. Att kontrollera resurser, särskilt dem det finns en bristande tillgång till, är ett maktspel som orsakat konflikter sedan urminnes tider. Adderas elementet livsnödvändig resurs som ska delas mellan länder med instabila politiska klimat nationellt och infekterade relationer är konfliktrisker ständigt överhängande. Med det i åtanke kan det upplevas märkligt att frågor gällande konfliktrisk hamnar i periferin på klimatagendan. Å andra sidan kan detsamma sägas om den uppenbara avsaknad av motverkande av klimatförändringar som en form av konfliktprevention inom fred- och konfliktforskningen.
Avsaknad av tillräcklig inhemsk matproduktion till följd av torka och bristande möjligheter till bevattning resulterar i en sårbarhet mot prisändringar på den internationella marknaden, särskilt vid konflikt. Vid regional konflikt innebär det en oro över att inte kunna tillgodose sin befolknings matbehov.
År 2011, när de internationella matpriserna sköt i höjden, visade sig bland annat matpriserna utgöra en nationell och senare regional säkerhetsrisk. Samma år visade protesterna under den arabiska våren destabiliseringen regimer kan komma att möta om de misslyckas att tillgodose befolkningens basala behov. Regimer räds fortfarande liknande scenarion med hänsyn till de sinande vattentillgångarnas påverkan på den inhemska matproduktionen, i ett redan instabilt politiskt klimat på grund av sambandet mellan matbrist, fattigdom och politiskt instabilitet. När nationella oroligheter bryter ut finns en oro bland övriga länder att grannländers konflikter genererar migrationsflöden till det egna landet. Därigenom överbelastas dessa länders egna mat och vattenresurser ytterligare, vilket har skapat friktion mellan grannländer i regionen.
Behov av regionalt samarbete
För att minska konfliktrisker kopplade till bristande vattenresurser i regionen krävs bindande avtal gällande tillgång till floderna Eufrat och Tigris. Med sin start i Turkiet fortsätter floderna igenom Irak och Syrien, och floderna utgör 60 procent av regionens vattentillgång. Inhemsk och regional politisk instabilitet har påverkat möjligheterna att utforma gemensamma institutioner för att hantera det ömsesidiga beroendet. Istället finns idag flertalet kortsiktiga avtal mellan enskilda länder utan gemensam ansats att samarbeta kring vattenresurserna. Det är oroväckande av flertalet anledningar, dels eftersom avsaknad av avtal inte reglerar ett hållbart vattenanvändande och därför innebär en risk för uttömning av resursen.
Det saknas även regionala institutioner som kan förhindra möjligheten att använda vattentillgångar som vapen i konflikt – vilket kallas att vapenisera vattentillgångar och är långt ifrån ovanligt. I större skala kan det innebära att orsaka översvämningar eller strypa ett områdes vattentillgång som bestraffning av politiska motståndare.
”Klimat är politik även i Mellanöstern” skrev Johan Schaar i magasinet Mänsklig säkerhet– och det verkar onekligen stämma. Hur vattenbristen och ökad klimatpåverkan påverkar regionens politiska klimat fortsättningsvis är upp till bevis.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se