Västsahariska aktivister: ”Vi finns inte i medierna”

– Vi är helt osynliga. Det är sorgligt att säga, men vi finns inte i medierna, berättar Asria Mohamed, västsaharisk aktivist, journalist och ståuppkomiker. 

Fastän Västsahara är en av världens mest långdragna, olösta konflikter, möts hon ofta av okunskap när hon berättar om sitt ursprung. 

– När jag kom till Norge och sa ”Hej, jag är från Västsahara”, så svarade folk bara ”Va?”. De visste inte vad det var. Det var en chock. Sen kom jag till Sverige – och det var samma sak där. 

Sedan Asria flyttat till Norge har hon ägnat sig åt politiskt påverkansarbete inom Norden, målet är att de nordiska länderna ska ha en konsekvent och principfast hållning i frågan om Västsahara. 

En bortglömd konflikt 

Sedan 1975 kontrollerar Marocko omkring två tredjedelar av Västsahara, ett område som enligt Internationella domstolen (ICJ) inte tillhör ockupationsmakten. Efter 16 års krig mellan den marockanska regeringen och Västsaharas självständighetsrörelse Polisario slöts 1991 ett eldupphöravtal med FN som medlare. Planen var att västsaharierna skulle få rösta om självständighet eller integration med Marocko. Men mer än tre decennier senare har ännu ingen omröstning genomförts. 

FN-styrkan MINURSO, som skapades för att övervaka vapenvilan och organisera folkomröstningen, har fått omfattande kritik för sin passivitet. När avtalet bröts 2020 återupptogs konflikten mellan den marockanska regeringen och Polisario, i form av en lågintensiv väpnad konflikt. MINURSO är också en av få FN-styrkor som inte har mandat att rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. 

I dag lever runt 200 000 västsaharier i flyktingläger i södra Algeriet – många i snart fem decennier. 

Tystnaden som strategi 

Enligt Asria Mohamed är medieosynligheten inte en slump. Hon menar att Marocko aktivt försöker kontrollera narrativet om konflikten, och att frånvaron av västsahariska röster i medierna möjliggör detta. 

– När vi västsaharier saknar en plattform, då är det de [Marocko] som får äga narrativet. De får berätta historien eftersom vi är inte där för att bemöta det, säger hon. 

I dokumentären Haiyu, som är ett samarbete mellan filmkollektiven RåFILM från Sverige och Saharawi Voice från de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, skildras livet och motståndet genom den västsahariska sångerskan och aktivisten Mariem Hassan. Mohamedsalem Werad är en av regissörerna och är bosatt i ett av flyktinglägren i Algeriet. 

– Det pågår en militär ockupation med stöd från flera västländer. Vi västsaharier kräver inte det omöjliga. Vi vill bara ha rätten att styra vårt eget land och leva i fred, förklarar han. 

År 2020, under president Trumps första mandatperiod, erkände USA Marockos suveränitet över Västsahara. Samtidigt har EU en ambivalent hållning. 2024 upphävde EU-domstolen ett handels- och fiskeavtal med Marocko eftersom det omfattade det ockuperade territoriet och därför bedömdes strida mot folkrätten.

Samtidigt är Marocko en viktig partner för EU:s migrations- och asylpaket. Landet beskrivs som EU:s migrationsgrindvakt som kontrollerar migrationen från Afrika söder om Sahara till Europa, ofta i utbyte mot ekonomiskt och politiskt stöd från EU. 

– Marocko har diplomatiska fördelar. Många stater undviker att sätta press, dels på grund av migrationsfrågan, dels på grund av Europas växande energibehov efter Rysslands invasion av Ukraina. Det har gjort Marocko nästan immunt mot kritik, säger Asria Mohamed. 

Tystnaden är inte bara symbolisk. Reportrar utan gränser (RSF) beskriver situationen i ockuperade Västsahara som ett ”nyhetsmörker”. Utländska journalister har svårt att få tillträde, och lokala västsahariska journalister utsätts för hårda repressalier. Kritik mot ockupationen är förbjuden och rörelsefriheten är begränsad. 

– Det behövs fler ögonvittnen på plats. Fler måste resa dit och dokumentera vad som händer. Det är det enda sättet att bryta tystnaden, säger Asria. 

 

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se