Den traditionella säkerhetsdiskursen reproducerar manliga och kvinnliga stereotyper och bygger på uppfattningen om att världen i sig är osäker och behöver säkras. Detta måste medvetandegöras för att det en fördjupad förståelse av säkerhetsbegreppet ska få fäste i debatten. Det menar Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, i en replik.
Anders Mellbourn lyfter i sin artikel ’Breddat säkerhetsbegrepp måste tas på allvar’ på ett förtjänstfullt sätt fram insikten att säkerhet går bortom det rent militära. Min replik är inte så mycket en kritik av Mellbourn som ett försök att ta argumentet om ett breddat säkerhetsbegrepp ytterligare ett steg bort från ett synsätt där säkerhet ses som en naturlig del av nationalstatens domän.
För att göra detta, låt oss börja med att ställa en enkel men viktig fråga. Vad innebär säkerhet? Den traditionella synen på säkerhet (rådande inom svensk utrikespolitik) är att det i någon mån handlar om att lösa (förutbestämda) problem. Säkerhet är därmed att säkra det som är osäkert. Säkerhet blir här främst en fråga om att utveckla och effektivisera olika metoder för säkrande mot hot.
Den kritiska och feministiska säkerhetsforskningen är i mångt och mycket en kritik av en sådan förståelse av säkerhet. Utifrån det perspektivet är frågor om säkerhet både etiska och politiska i sin karaktär. Denna forskning – som jag själv representerar – ifrågasätter en säkerhetsordning som menar att världen i sig själv är osäker och behöver säkras. Ifrågasättandet kommer främst utifrån argumentet att om det är en sådan värld vi lever i så är det för att den konstruerats på det sättet. Den värld vi uppfattar som naturlig och verkar i är sålunda något som skapas, inte något som är. Den här distinktionen är viktig eftersom den möjliggör en djupare förståelse för säkerhetsbegreppet som inte bara försöker effektivisera lösningar på säkerhetsproblem, utan även ifrågasätter dessa utifrån dess konstituerande aspekter.
Vad innebär detta? Att säkerhet är ointressant? Nej, inte riktigt. Både en traditionell och en mer kritisk syn på säkerhet är överens om att begreppet som sådant är viktigt. Men utifrån det första synsättet är objektet som säkras och vilka som står för säkrandet relativt givet. Enligt den kritiska och feministiska säkerhetsforskningen är det själva säkrandet i sig som är problematiskt. Detta då forskningen har visat att säkerhet och olika tekniker för att säkra objekt inte är viktiga för att de skapar säkerhet i någon objektiv mening. Snarare skapar de en förförståelse av vilken slags värld vi lever i. Kort sagt – om vi uppfattar oss själva som invånare i en mörk och osäker värld omgiven av hot – är det till del på grund av en förförståelse sprungen ur säkerhetsbegreppet.
Utifrån det perspektivet blir den intressanta säkerhetsfrågan vilken slags värld som konstitueras. En fråga som leder till följdfrågor såsom vilka organisationer och aktörer som skapas som naturliga ”säkrare” av objekt, vilka som skapas som osäkra och i behov av säkerhet, och slutligen vilka som skapas som hot? Svaren på dessa frågor är som det så vackert heter på forskningsspråk ’empiriska frågor’. Men forskningen har visat att det finns vissa strukturella normer som ligger till grund för hur vi uppfattar vad som är ”riktig” säkerhet; vem som står för säkerhet och vad som ska säkras. Till exempel har feministisk forskning visat att kvinnor i hög grad har en tendens att representeras som något som behöver säkras och nationalstaten som det som står för säkrandet.
Vi kan därför säga att ”säkerhet” som begrepp gör saker. Det kanske tydligaste exemplet är hur mannen i en traditionell säkerhetsdiskurs är den som säkrar objektet (exempelvis staten Sverige) medan kvinnan är del av det som säkras. Bilden av mannen som en aktiv del i det offentliga står därför i kontrast till kvinnan som del av det privata hemmets sfär. Manliga och kvinnliga stereotyper är därför ofta grundläggande för vår förförståelse av säkerhet och tenderar att reproduceras när vi ropar efter mer säkerhet. Det bidrar till att skapa en förståelse av vilka vi är, vad som förväntas av oss och hur vi ska förhålla oss till omvärlden. När vi ropar på mer säkerhet ropar vi således på vissa konkreta sätt att tänka och handla. Att medvetandegöra detta blir än mer relevant i svallvågorna efter oroligheterna på Krimhalvön och den säkerhetspolitiska debatt det väckt.
Min förhoppning är därför att svenska politiker på allvar ställer sig frågan om vad ett fördjupat säkerhetsbegrepp innebär. Vad innebär det att något utgör ett säkerhetshot? Eller mer konkret, vad möjliggörs och omöjliggörs av påståendet att ett ryskt agerande på Krimhalvön ’äventyrar fred och säkerhet’? Vilken slags värld återskapas i kölvattnet på lösningarna på dagens säkerhetsfrågor? Vad ser vi utifrån den världsbild det skapar? Vad ser vi inte? Vidare att man på allvar ställer sig frågan (en fråga som är än viktigare i ett läge som uppfattas som säkerhetspolitiskt känsligt) vilka möjligheter det finns det att uppfinna nya svar? Särskilt om vi lever i vetskapen att det som traditionellt utgör frågorna och svaren på säkerhet och hot inte nödvändigtvis speglar ’hur saker och ting är’ utan snarare verkar som spegling av en (manlig, nationalstatscentrisk) förförståelse av vad säkerhet är.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se