Utvecklingsekonom varnar för konsekvenser när forskningsstödet krymper

En granskning av forskningsnätverket SweDev visar att Vetenskapsrådets, Sveriges största statliga forskningsfinansiär, bidrag till internationell utvecklingsforskning minskat från 210 miljoner kronor 2022 till 66 miljoner 2024. 

Ann-Sofie Isaksson, utvecklingsekonom vid Institutet för Framtidsstudier (IFFS) och Göteborgs universitet, ser en risk att minskat stöd hindrar unga forskare från att komma in i fältet och försvagar svensk utvecklingsforskning på sikt. 

– Det tycker jag är väldigt synd i och med att vi har varit ganska starka på det här området, säger hon. 

Samtidigt sker en förändring i hur biståndets syfte formuleras, både internationellt och i Sverige. I december 2023 presenterade regeringen reformagendan för det svenska biståndet, där fokus bland annat ligger på effektivisering och svenska intressen.  

– När jag började studera kinesiskt bistånd så stod de [Kina] ut upplevde jag. De sa uttryckligen att biståndet ska vara en win-win-situation, menar hon. 

Nu syns liknande tongångar i Sveriges reformagenda. Biståndet lyfts fram som ett sätt att stärka bilden av Sverige i strategiskt viktiga länder. 

Ökad biståndseffektivitet i biståndet kräver evidensbaserad kunskap

Att stödet till forskning minskar samtidigt som regeringen lyfter effektivitet inom bistånd tycker Isaksson är motsägelsefullt. Genom utvecklingsforskning och analys av konkreta effekter av biståndsinsatser kan forskare ge vägledning till beslutsfattare.  

Isaksson poängterar att vissa sektorer och utmaningar är mer relevanta att studera i låginkomstländer än i västerländska sammanhang, till exempel självhushåll i jordbruket, bekämpning av HIV och korruption. Det är heller inte självklart att resultat från studier i höginkomstländer går att överföra till låginkomstländer.  

– I princip så är utvecklingsekonomi nationalekonomi tillämpat på låginkomstländer. Den ultimata frågan är väl: varför är vissa länder rika och andra fattiga? Och varför förblir vissa länder fattiga och kommer inte ikapp? förklarar hon. 

Områdets bredd återspeglas i Isakssons egen forskning, som spänner över ämnen som kinesiskt bistånds påverkan på institutionell tillit, kristna missionskyrkors påverkan på kvinnlig könsstympning i 14 länder i Afrika och hur den snabba spridningen av informations- och kommunikationsteknologi påverkar utbildningsresultat i Afrika söder om Sahara. 

Ett av hennes senaste projekt undersöker vilka insatser som haft störst effekt på barnundernäring i Malawi.  

– De två första levnadsåren är en kritisk period för kronisk undernäring, så kallad stunting. Det leder till permanenta effekter även om man skulle få bättre förhållanden senare i livet, berättar hon. 

Genom att koppla geografiska data från över 700 biståndsprojekt i Malawi till hälsodata från barn i samma områden kunde forskargruppen undersöka effekten av olika typer av insatser.  

– Det verkar som att generella insatser, där hushållen själva får förbättrade ekonomiska förutsättningar att styra över sin egen situation, är effektiva för att minska undernäring bland barn, förklarar hon. 

De insatser som ökar hushållens inkomst visade alltså större positiva effekter i jämförelse med till exempel riktade insatser som syftar till att direkt förbättra barns och mödrars hälsa.  

Isaksson lyfter även att multilaterala projekt, som ofta är större till omfattningen, visar extra positiva resultat. Multilateralt bistånd är bistånd som går genom internationella organisationer, medan bilateralt bistånd är det stöd som går direkt från ett land till aktörer i ett annat. Omkring 40 procent av Sida går genom multilaterala samarbeten – det vill säga att pengarna går till internationella organisationer som i sin tur fördelar dem mellan länder och regioner. 

Forskning kan ge tydliga indikationer på vilka biståndssatsningar som ger störst verkan. Samtidigt lyfter Ann-Sofie att det är problematiskt om projekt döms ut för att de inte visar storskaliga effekter. 

– Att man bygger en skola i en by påverkar dem som går i just den skolan. Sen kan det vara svårt att se effekter på landet som helhet. Då känns det ju lite vanskligt om man säger “nej, de här biståndsprojekten var inte effektiva för vi kan inte se effekter på nationell nivå”, understryker hon. 

Sveriges biståndsmyndighet Sida menar att det ofta är lättare att mäta resultat av ett enskilt projekt, men att effekter på större skala kan vara svåra att utvärdera. Det är så många faktorer, utöver biståndsinsatser, som kan påverka utvecklingen på regional eller nationell nivå. 

I ett meningsutbyte mellan den liberala tankesmedjan Timbro och biståndsorganisationen Forum Civ, menade den förra att biståndet “i princip aldrig leder till långsiktig utveckling”. Timbro anser arbetet för att bekämpa fattigdom ska fokusera på humanitära insatser och åtgärder för att stärka frihandeln. Medan Forum Civ pekar på hur exempelvis andelen människor som lever i fattigdom i delar av Kambodja ska ha halverats efter 30 års långsiktigt utvecklingsstöd till partners i landet.  

Just detta, att biståndsforskning ofta blir föremål för tolkning gör också arbetet komplext anser Ann-Sofie.  

– Jag tycker det känns lite jobbigt när man sitter och jobbar med de här sakerna att ens slutsatser kan vinklas lite som de som läser vill.

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se