En delegation från maya-urfolket i Mexiko seglar i de spanska kolonisatörernas omvända fotspår över Atlanten och inleder sin världsturné. Klädda i traditionell mayaklädsel, munskydd och skyddsvisir är de onekligen en stark symbol både för urfolkens motstånd och för den samtid vi lever i. Men resan är inte bara symbolisk, utan syftar till att föra samman organisationer som kämpar för social och miljömässig hållbarhet världen över.
Efter en seglats i motsatt riktning från de spanska conquistadorernas anlände den 21 juli i år en grupp Zapatister på Spaniens stränder. I land steg en delegation på sju personer, vissa bärandes traditionell mayaklädsel och alla bärandes både munskydd och skyddsvisir.
För 500 år sedan, sommaren 1521, invaderade och erövrade Hernán Cortés och hans conquistadorer den aztekiska staden Tenochtitlán. De lade då grunden för den spanska koloniseringen, uppbyggnaden av dagens Mexiko och den exploatering av människor och natur som följt därefter. Men Zapatisternas ”invasion” av Europa är menad att fira 500 år av urfolks motstånd, snarare än att uppmärksamma den europeiska erövringen av Mexiko. Zapatisterna menar nämligen att den värld som till synes gick förlorad i högsta grad fortfarande lever kvar. Som de själva uttrycker det: ”Vi blev inte erövrade – vi kommer inte att ge upp!”.
Enligt Zapatisternas egen deklaration ”Ett berg på öppet hav” är seglatsen inte menad att söka skillnad eller överlägsenhet. Inte heller är Zapatisterna ute efter en ursäkt för den spanska erövringen. I deklarationen står det istället: ”Iremos a encontrar lo que nos hace iguales” – “Vi reser för att hitta det som gör oss lika”. Intentionerna är alltså att bygga broar – inte att skapa konflikt. Men Zapatisterna leker ändå med idén om en omvänd erövringsprocess och deklarerade: ”detta land, som dess infödda idag kallar ’Europa'” för Slumil K’ajxemk’op, vilket på mayaspråket Tzotzil betyder ”land som inte underkastar sig”.
Med resan, som är planerad att sträcka sig över fem kontinenter, vill delegationer på totalt mer än 150 personer prata med och lyssna på lokala strider för social och miljömässig rättvisa.
Zapatisterna själva, som egentligen kallas Zapatistaarmén för nationell befrielse, består av maya-urbefolkning och småbrukare från den sydmexikanska delstaten Chiapas. Sedan man gjorde väpnat uppror mot den mexikanska regeringen år 1994 har man självständigt styrt delar av denna genom fem autonoma kommuner som styrs nedifrån och upp, helt utan statligt stöd. Här driver rörelsen och invånarna tillsammans bland annat all utbildning, sjukvård och sitt eget juridiska system.
Rörelsen själv är tydlig med att man inte är ute efter att ta någon makt från den mexikanska staten, utan att målet är ett erkännande av urfolkens kultur och ett möjliggörande av en annan värld. Detta menar man hotas av bland annat handelsavtal som gynnar storskaligt, industriellt jordbruk och därför missgynnar lokala bönder. Inte bara är jordbruk en viktigt del av levebrödet för majoriteten av invånarna i Chiapas, men också en otroligt viktig del av urfolkens kultur.
Vid tiden för upproret 1994 sade man sig också sätta kvinnor och deras krav i centrum för sin politiska agenda genom den så kallade Women’s Revolutionary Law, tio krav som rör exempelvis politisk och ekonomisk inkludering, familjeplanering och sexuellt våld. Arbetet för inkludering av människor med alla olika identiteter har varit ihållande och den första delegationen som i somras satte segel för Europa bestod av fyra kvinnor, två män och en icke-binär (Marijose – hen som ”döpte om” Europa).
Nu vill de alltså prata om historier, erfarenheter och strategier med andra grupper som kämpar mot fördrivning, miljöförstöring och för sociala rättigheter. Bland annat besökte Zapatisterna samhällen i svenska Sápmi för att prata om förstörelsen av livsmiljöer och effekterna av klimatförändringar som ett hot mot samernas och Zapatisternas överlevnad. Men innan det besökte de också i Stockholm i fem dagar, där bland annat Färnebo Folkhögskola tog emot delegationen tillsammans med Latinamerikagrupperna, Colectiva Feminista-Maíz, Chile Despertó och Solidaritetsföreningen K’inal.
Färnebo folkhögskola arbetar med folkbildning och fokuserar på globala frågor, rättvisa och förändring. Skolan har en lång historia av solidaritetsarbete med Zapatisterna och arrangerade i slutet av augusti i år en helgkurs om rörelsen med titeln “Vad kan vi lära av Zapatisterna idag?”. När Zapatisterna besökte Sverige var alltså Färnebo en av de organisationer som mottog delegationen under dagarna i Stockholm.
– Varje dag hade ett nytt tema kan man säga. Dag ett träffade Zapatisterna exempelvis rörelser för den kurdiska och den palestinska frågan, såsom Rojavakommitéerna och Samiduon Stockholm, men även flyktingrörelser som Ingen människa är illegal. Följande dagar träffade de bland annat Fridays for future, Skogsupproret och Fackligt center för papperslösa, berättar Viktor Eckert, lärare på Färnebo Folkhögskola.
På lördagen spenderade Zapatisterna en dag med Färnebo folkhögskola och de andra organisationerna på kulturhuset Solidaritethuset i Stockholm. Carmen Blanco Valer är också lärare på Färnebo folkhögskola. Hon berättar att de bland annat hade diskussioner om kolonialism och patriarkatet under dagen i solidaritetshuset.
– Zapatisterna berättade om att de märker hur vi kämpar för väldigt specifika sakfrågor här och hur det splittrar oss. Men vi försökte också att avkolonisera vår metod genom att aktivera kroppen och olika sorters hantverk. Och så dansade vi Cumbia, säger hon.
Att lyssna och samtala med lokala organisationer var alltså i fokus under Zapatisternas besök i Sverige. Viktor Eckert tror att Zapatisterna framförallt kan fungera, och har fungerat, som en inspirationskälla för svenska rörelser.
– Rörelsens historia visar på att det finns ett annat sätt att göra saker, att organisera samhället och att förhålla sig till den här människa-natur-dualismen. Der har verkligen en självsäkerhet och kreativitet som är unik, berättar han.
Miriam Steinbach är kommunikatör på Färnebo. Hon tillägger:
– De är samtidigt noggranna med att framföra att det inte bara finns ett svar och att olika rörelser kan ha olika strategier. Det är ju just det som deras motto säger också – ”en värld som rymmer många världar”.
Enligt organisationen IWGIA planerar man i Storbritannien möten med till exempel Extinction Rebellion och i Grekland kommer delegationen att bland annat träffa organisationer som bistår asiatiska och afrikanska flyktingar med tillfälligt boende.
Listan på organisationer är lång och resan, som efter Europa bär av mot Asien, är ännu längre. Allt eftersom Zapatisterna menar sig se och höra ”en socialt sjuk värld, splittrad i miljontals människor som är främmande för varandra”. Genom att aktivt lyssna och dela erfarenheter med varandra hoppas Zapatisterna att så ett frö av motstånd och inspirera till förändring och en socialt och miljömässigt hållbar utveckling underifrån.
Under mötet i Solidaritetshuset fick delegationen frågan om vad vi i den här världen kan göra för att stödja kampen för urfolks rättigheter, klimatet och en socialt rättvis värld. Carmen Blanco Valer berättar att Zapatisterna menar att vi måste förändra där vi är. Vi måste ta ansvar och motarbeta den exploatering av det andra delar av världen som till viss del gynnar oss här. Vi bor trots allt i centrum för det system som bär det yttersta ansvaret för denna. Det är otroligt viktigt, menar Carmen Blanco Valer, eftersom det rör vårt hem och den jord som vi alla människor bor på.
– Det handlar ju, precis som den här resan också kallas av Zapatisterna, om ett försvar för livet, säger hon.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se