Fattigdomen har minskat radikalt i Vietnam, men avsaknaden av öppen diskussion och politisk pluralism hämmar utvecklingen i vad som en gång var en av de största mottagarna av svenskt bistånd. Två nya böcker ger en unik kunskap om Vietnam, dess nutid och tänkbara framtid. Det skriver Jan Bjerninger, fristående skribent och tidigare chef för Sidas Asienavdelning.
Jag kom till Vietnams huvudstad Hanoi första gången våren 1975. Kriget mot USA och regimen i Sydvietnam hade precis tagit slut. Media hade skrivit lika mycket om det kriget som det i dag skrivs om Ukraina. Landet var ödelagt. Hanois befolkning var oerhört fattig. De flesta var undernärda. Dödligheten bland äldre steg kraftigt under den kyliga vintern. Bara var tredje familj ägde en cykel. Den svenska utvecklingsdebatten kom att under många år domineras av biståndet till Vietnam, allra mest pappersbruket Bai Bang – ett av Sveriges största biståndsprojekt någonsin. Det blev mycket dyrare än beräknat. Samtidigt blev kritiken av Vietnams politiska styre allt starkare, när människor började fly landet i stor skala. Hur gick det sedan?
I dag är Vietnam ett medelinkomstland. Fattigdomen har minskat radikalt. Två nya böcker ger tillsammans en förmodligen unik kunskap om landet.
Eva Lindskog har skrivit “Vietnam – en subjektiv betraktelse”. Lindskog är en av de ytterst få av svensk härkomst som talar vietnamesiska. Hon har arbetat med frågor om Vietnam nästan hela sitt yrkesliv och bott många år i landet.
Lindskog belyser med konkreta exempel hur korruptionen snedvrider i ett samhälle, som saknar öppen diskussion och politisk pluralism. Hon ger exempel på hur undervisningssystemet, parallellt med erkända framsteg, präglas av mutor och andra missförhållanden, där rika personer ges förmåner. Hon beskriver hur både oppositionella medlemmar i det styrande kommunistpartiet och författare som Nguyen Huy Thiep visat stort mod i upprop eller i sina böcker, men också hur deras skaparkraft har inskränkts av hot, censur och bestraffningar.
Den andra boken heter “Vietnam. Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order”. Det är en antologi redigerad av Börje Ljunggren och Dwight H. Perkins (hädanefter L/P). 24 forskare, varav några svenskar, skildrar den dramatiska förändring som skett i landet. En tredjedel av författarna är vietnameser, de flesta verksamma i Vietnam. Det är därför förvånande hur öppet de flesta kapitlen tar upp landets problem inklusive partiets ansvar för att det ser ut som det gör.
Ljunggren har varit svensk ambassadör i både Vietnam och i landets mäktiga granne Kina. Han analyserar den leninistiska partistatens makt via vad han kallar för “sex ömsesidigt stödjande pelare”. Där ingår allt från armé och juridiskt system till civilsamhälle, media och rätten att tolka landets historia. L/P går igenom vad som är känt om partiets roll i olika epoker. Mycket stämmer in på det som händer i Kina, men Vietnam har ett mer kollektivt ledarskap. Liksom i Kina har systemkritiska personer, som velat se en öppen extern debatt, funnits ända in i den mäktiga politbyrån, men kastats ut. Det handlar inte om “rule of law” via ett oberoende rättsväsende, utan om “rule by law”, där det ytterst är partiets regler som gäller.
Boken belyser hur policyn för att åstadkomma ökad BNP per invånare har förändrats genom åren. Tillväxten har varierat men varit hög alltsedan centralplaneringen gradvis ersattes av marknadsekonomi med början 1986, det så kallade doi moi. Därmed frigjordes jordbrukets potential. Landet försörjer nu sin befolkning med livsmedel, samtidigt som man exporterar ris, kaffe och mycket annat. Framtida ekonomisk utveckling kräver ändå policyförändringar. Produktiviteten är för låg. Teknologiska länkar mellan utländska företag och lokalt näringsliv är för få. Sydkoreanska Samsungs investeringar, som står för en fjärdedel av landets export, är ett exempel. De främmande investeringarna skapar sysselsättning, men ger rätt få spridningseffekter. Kommer detta att förändras i framtiden? En förutsättning är att den högre utbildningen och forskningen ges högre prioritet än nu.
Ändå har andelen fattiga människor minskat radikalt ner till fem till tio procent av befolkningen. Den genomsnittliga livslängden är nu 75 år. 95 procent uppges vara läskunniga. Vietnam har fått internationellt beröm för sin basutbildning och sin förebyggande hälsovård. Kurativ vård har dock på senare år getts ökad prioritet framför den förebyggande hälsovården, men Vietnam har till skillnad från Kina inte demonterat det offentliga hälsovårdssystemet på lokal nivå.
Det svenska biståndet då? Lindskog berättar om Bai Bang både som framgångssaga i doi moi-reformernas fotspår och som problembarn kring de kvinnliga skogsarbetarnas villkor. Hon ger exempel på hur biståndet har försökt införa demokratiska spelregler på lokalplanet. Det gäller verksamheter som i partiets värld skulle ha genomförts högt över människornas huvuden. Ibland har försöken varit framgångsrika, åtminstone på kort sikt. “Kanske sådde vi ett frö till förändring” är Lindskogs ödmjuka slutsats.
Båda böckerna lyfter fram miljöförstöring och klimateffekter, som ett överhängande hot mot Vietnams framtid. Lindskog beskriver effekterna av “Agent Orange”, dvs USA:s kemiska krigföring, som fortfarande skördar offer. L/P konstaterar att den ökade lantbruksproduktionens miljökostnad “har varit enorm, förstorad av regeringens politik”. Till det kommer klimateffekterna som redan börjat bidra till försaltning av landets korn- (läs ris-) bodar, i synnerhet Mekongflodens delta. Ska man ha någon invändning mot de här båda oerhört intressanta böckerna, är det nog ändå att de har haft svårt att integrera frågor om miljö, klimat och biologisk mångfald i texterna. Men visst ger böckerna mängder av ny information och en grundlig analys av vad som händer i ett av Sydostasiens viktigaste länder.
Detta är en recension. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.