När Sverige valdes in i FN:s säkerhetsråd för fjärde gången var glädjen stor. Ett litet land som Sverige skulle ta plats i världens högsta beslutsfattande organ under år 2017–2018 som en icke-permanent stat. Sverige har fått stor uppmärksamhet för sitt engagemang i säkerhetsrådet, och FN:s generalsekreterare António Guterres har poängterat att Sverige är en viktig aktör i fred och konfliktlösning.
Men så finns kruxet med vetorätten och hur det kan hindra säkerhetsrådet arbete för att lösa konflikter på en fredlig väg. Exemplet ser vi med Syrien, ett krig som pågått i sju år och förslag på resolutioner stoppas av vetorätten flertal gånger. Och då uppstår diskussionen bör säkerhetsrådet reformeras. Mina förväntningar på seminariet var att fokuset skulle ligga mycket på vetorätten och hur detta kan ha påverkat Sveriges arbete i säkerhetsrådet.
Sveriges tvååriga mandatperiod är snart slut. Och i en svår tid då antalet konflikter ökat och samarbeten mellan länder påverkas av tyngre aktörer. USA som hotar med att dra tillbaka sitt bistånd till flertal länder och organisationer. Ryssland och Kina använder sina veton mot resolutioner, när man ska tala om handlingar för att på fredlig väg få slut på krig. Då måste vi fråga oss själva hur kan vi fortsätta bidra till att upprätthålla världsfred och avvärja hot mot den internationella säkerheten efter år 2018.
I den situationen måste vi förbise motsättningar av att veton läggs och se att går det att göra skillnad som en icke-permanent stat i rådet. Under seminariet lyftes det att det faktiskt går att göra skillnad. Vi får inte glömma de resolutioner som Sverige har drivit på och som ska stärka individers roll i samhället. Resolutionerna om kvinnor, fred och säkerhet, om barn och väpnade konflikter och om unga fredsbyggare är grundläggande för att förebygga konflikter och främja fred.
I år tillkännagav Nobels fredspris till Nadia Murad och Dr Denis Mukwege för deras arbete för att få ett slut på användandet av sexuellt våld som ett vapen i väpnade konflikter. Det är för dem – och andra fredskämpar som höjer sina röster på lokal nivå – som Sverige måste fortsätta stötta arbetet för fred. Dessa människors drivkrafter för en förändring är för mig större än vad veton är i sig.
Men frågan om säkerhetsrådet är viktig att belysa. När något så förlegad som vetorätten är, och hindrar säkerhetsrådet för att utföra sina uppgifter behöver rådet reformeras. Det funkar inte att stå och stampa i samma reglering av organen som i slutet av andra världskriget, när dagens globala samhälle ser annorlunda ut.
För några år sedan sa Dr Denis Mukwege i en intervju att ett pris har ingen betydelse om det inte kommer med en förändring. Jag hoppas för hans och alla andra som lever i konfliktdrabbade områden att den förändringen sker snart, och att Sverige fortsätter använda sin röst i världen.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se