Slopat enprocentsmål, indragna forskningsmedel till utvecklingsstudier och synergier mellan handel och bistånd. Så har det låtit hittills i år när Tidöpartiernas reformagenda för svensk biståndspolitik har börjat ta form. Kritiska röster har höjts både från civilsamhället och från den politiska oppositionen – inte minst som reaktion på förslaget om att använda biståndet som ett påtryckningsmedel för att öka återvandringen från Sverige.
Det lär dröja till hösten innan bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M) kan ge ett mer konkret svar på frågan om vad den stundande reformeringen kommer innebära i praktiken för det svenska biståndsarbetet. Vad vi däremot redan nu kan säga är att Tidöpartierna har som ambition att “effektivisera” biståndet, då detta är ett ord som flitigt har använts både skriftligt i Tidöavtalet och i intervjuer med upphovsmakarna till det. Men vad innebär egentligen ett effektivt bistånd och för vem ska det vara effektivt? Samhällsdebatten i dag kan verka snårig när alla sidor säger sig vara för ett “effektivt bistånd”.
“För människor som lever i fattigdom och förtryck”
Rysslands pågående invasionskrig i Ukraina och den globala ekonomiska osäkerhet som kriget har framkallat, tillsammans med demokratier på tillbakagång och en eskalerande klimatkris. Världen står i dag inför flera komplexa utmaningar som leder till att människor tvingas lämna sina hem i hopp om ett bättre liv någon annanstans.
Sveriges biståndsmyndighet Sida arbetar tillsammans med sina partnerorganisationer för att skapa “bättre förutsättningar för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Genom att bidra med ekonomiskt stöd och kunskap strävar man efter att uppfylla syftet med svenskt bistånd, vilket enligt Sida är att “ge människor verktyg att själva förändra sina liv, och att bidra till att skapa goda förutsättningar för utveckling”. Som alla myndigheter får Sida direktiv från Rosenbad om hur de ska bedriva sin verksamhet, och det är dessa direktiv som den nya regeringen vill reformera.
“Fullt rimligt att Sverige ställer krav”
Inom ramen för bistånds- och utrikespolitiken tar Tidöavtalet upp att biståndet bör användas som ett “verktyg för att motverka irreguljär migration”. Enligt Tidöavtalet innebär det bland annat att man ska prioritera samarbete med stater för att “åstadkomma ett effektivt återvändande” och hitta “effektiva åtgärder för att minska grundorsakerna till migration”. Ett annat fokusområde ska vara att villkora delar av biståndet med att mottagarlandet “tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”.
I en debattartikel i Omvärlden i september 2022 skriver Aron Emilsson, utrikespolitisk talesperson (SD), och Mats Nordberg, biståndsansvarig (SD) att regeringar som förtrycker sina medborgare eller för kring mot andra länder inte bör få något svenskt bistånd.
– Dessutom bör mottagarländer acceptera att ta emot dem av sina medborgare som uppehåller sig utan tillstånd i Sverige. Det är fullt rimligt att Sverige ställer krav när vi ger av våra skattebetalares pengar, skriver de.
Utvecklingsmagasinet har sökt Sverigedemokraterna för en kommentar om reformförslaget, utan resultat.
”Det funkar ändå inte”
Som representant för den politiska oppositionen intervjuar Utvecklingsmagasinet Olle Thorell, riksdagsledamot och biståndspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Han är kritisk till förslaget om villkorat bistånd. Han ser också ett skifte i svensk biståndspolitik. Thorell menar att den nya regeringen vill använda biståndet för svenska egenintressen, vilket bryter mot principerna om att bistånd ska “utgå från de fattigas behov, måna om fattigdomsbekämpning och stärka demokratin i världen”.
– Ett sådant egenintresse som uppenbarligen Sverigedemokraterna tycker är jätteviktigt, och som Moderaterna hakar på, är att kraftigt minska invandringen till Sverige med alla till buds stående medel, säger Thorell.
Problemet med den nya linjen, menar Thorell, är tudelat. Dels menar han att det är moraliskt fel att använda biståndet som ett utpressningsmedel för att tvinga länder att ta tillbaka sina utvisade medborgare. Dels är idén om biståndet som en “hållhake” för att pressa länder ett missförstånd av hur biståndsarbete faktiskt fungerar, enligt Thorell. Han förklarar att Sverige sällan skickar bistånd direkt till stater, då korruption ofta är ett problem i mottagarländer och ibland kan vara en del av orsaken till att människor fortsätter leva i utsatthet.
– Bistånd går ju till 95-97 procent till organisationer som verkar i länderna, för vi vet att det är mer effektivt än att ge dem till stater (…) Så det är både moraliskt fel och det funkar ändå inte, säger Olle Thorell.
Politik som ska begränsa migration får inte klassas som bistånd
I en debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten i juni 2023 lyfter 38 representanter från det svenska civilsamhället vikten av lokalt ägande för att åstadkomma effektiv och långsiktig utveckling för människor som lever i fattigdom och förtryck. Organisationerna ställer sig även kritiska till processen genom vilken regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna tar fram reformagendan, och menar att man bör grunda besluten i kunskap och forskning, och utgå från etablerade internationella och nationella åtaganden.
Ett sådant åtagande är att regeringen har fastställt att Sida endast får använda biståndet till aktiviteter som enligt OECD/DAC:s riktlinjer får klassas som bistånd. I ett tydliggörande av OECD där förhållandet mellan inhemsk migrationspolitik och biståndspolitik fastställs, framgår det att aktiviteter vars huvudsakliga syfte är att begränsa migrationen till ett givarland inte får klassas som bistånd.
Efter att ha analyserat hur väl Tidöpartiernas förslag om villkorat bistånd är förenligt med OECD/DAC:s riktlinjer konstaterar Concord Sverige att “kopplingen mellan bistånd och migrationspolitik existerar huvudsakligen på papper i Tidöavtalet och i opinionsbildningen i svensk media”.
Hur regeringen och Sverigedemokraterna ska implementera förslaget i praktiken får framtiden utvisa.
Detta är OECD/DAC
Organisation for Economic Co-operation and Development/Development Assistance Committee, OECD/DAC, är en kommitté som består av givarländer som tillsammans utvecklar, kvalitetssäkrar och utvärderar biståndet. Som medlemsland har Sverige åtagit sig att följa OECD/DAC:s riktlinjer för vilka aktiviteter som får klassas som bistånd. OECD/DAC följer upp medlemsländernas biståndspolitik och granskar i vilken utsträckning och med vilken kvalitet länderna har uppfyllt sitt biståndsarbete.
Mer information om OECD-DAC:s riktlinjer för migrationspolitik och bistånd: Migration-related activities in official development assistance (ODA).
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se