Jag har tagit mig till seminariet ”Gör biståndet nytta i Afghanistan”. Min bild av läget och hur biståndet fungerar i Afghanistan är inte särskilt bred. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av samtalet.
Seminariet öppnar med Adam Pain, gästprofessor från SLU, som ställer den retoriska frågan: ”Hur skulle Afghanistan sett ut om talibanerna haft styret?”. Därifrån målar han upp en bild av vad pengarna som förts in i Afghanistan har lett till – hur bistånd har bidragit till instabilitet och korruption. Det får mig att tänka på hur vi ofta bara rör oss vidare utan större reflektion. Sådana frågor som Adam Pain inledde med kan ta en på bar gärning – vad ska man ens tänka eller svara på den frågan? Jag vet inte, men jag vet att det jag tar med mig är vikten av självrannsakan, där vi vänder på frågor fram och tillbaka och landar i något som för oss framåt.
Vad bidrar biståndet till och hur ska vi förbättra och utveckla våra samarbeten med nationer som Afghanistan, så att de som är i behov av hjälp ska nås av det? Andreas Stefansson från Svenska Afghanistankommittén nämner hur organisationen med cirka 6000 medarbetare är en av de största arbetsgivarna i Afghanistan – och att 99 procent av de anställda är afghaner. Hur skapar vi liknande möjligheter och öppnar utrymme för afghaner att själva skapa dessa möjligheter?
Jag visste inte särskilt mycket om läget i Afghanistan innan seminariet, men efter samtalet har min åsikt om hur biståndspolitik ska bedrivas stärkts. Karin Kronlid, utvecklingsanalytiker på Sida, poängterar att biståndet kan göra en skillnad, men det har sina gränser. När det saknas förutsättningar och strukturer som måste finnas på plats för att en det ska kunna ske en förändring. Jag hör det och tänker att det är tid för mer självrannsakan och reflektion.
Biståndet måste ha tydliga motiv och mål och det kan inte vara baserat på givarnas agenda. Vi behöver vara delaktiga i att stärka länder i deras statsbyggande, för som Adam Pain sa: ”Vi har stater som garanterar våra rättigheter, men i vilken utsträckning kan vi främja rätten för individer när de grundläggande behoven och strukturerna inte finns”.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se