Hur kan vi ge bistånd på mottagarnas villkor och samtidigt drivas av ett engagemang för förändring? För RFSU måste långsiktigt samarbete bygga på en gemensam feministisk förändringsvilja, men det är våra samarbetspartners som bäst kan konkretisera vad det betyder i praktiken. Nyckeln är samtalet, skriver Julia Schalk.
För en tid sedan fick jag frågan om RFSU i vårt internationella arbete kan gå in ett partnerskap med en icke-feministisk organisation när vi själva jobbar utifrån feministiska perspektiv. Jag svarade nej på den frågan. Måste de kalla sig feminister och kunna citera Judith Butler? Självklart inte. RFSU jobbar utifrån en förändringsteori där människors organisering, ofta i civilsamhället, leder till förändring i samhällets olika sfärer. Om en organisation inte ser att makt är ojämnt fördelat eller saknar vilja att förändra finns ingen grund för ett samarbete.
Två frågor dyker ofta upp i en verksamhet som stöttar feministisk förändring. För det första, vad betyder det i praktiken? För det andra, finns det en konflikt mellan ett feministiskt arbete och biståndsprincipen om ägarskap, det vill säga att de länder/organisationer som tar emot bistånd ska utforma och prioritera?
Organisationerna vi samarbetar med finns på plats, de är ingenting vi skapar. De får stöd utifrån sina egna prioriteringar. I Argentina väljer de att gå ut på torget och demonstrera mot inskränkta aborträttigheter. I Bangladesh får de bort myndigheternas test om en kvinna blivit våldtagen genom att köra upp två fingrar i hennes slida. I Ghana ljuger en barnmorska för sin patients make om att hon på hans begäran tagit bort hustruns kopparspiral. Den är kvar, kvinnan själv vill inte bli gravid.
Dessa handlingar är alla exempel på strategier för förändring, på individnivå eller strukturellt. Det är aktivism med en vilja att förändra, oavsett vad den kallas. Jag kallar den feminism i praktiken.
Makten ligger i val av samarbeten
När RFSU väl ingår ett partnerskap bygger det på en gedigen analys av organisationens förmåga och vilja till förändring. Även om det kan kännas kymigt för många att medge, ligger vår största makt i just denna process. Därmed är det där risken är störst för en målkonflikt i förhållande till ägarskap. Därför är det också viktigt att vi kan vara tydliga med vilken typ av kriterier vi tillämpar i vår bedömning. En otydlighet som ändå slutar med ett avslag är inte transparent och förändrar inte det faktum att vi har makt i denna situation.
När samarbetet väl är inlett så kommer vi att finnas där som partner, i framgångar och motgångar på lång sikt. Då måste vi också veta att värdegrunden är solid. Om den inte vore viktig skulle biståndet levereras av revisionsbyråer.
Samtalet är vårt redskap
I Expertgruppen för biståndsanalys utvärdering av Sidas arbete med att integrera jämställdhet framkommer det att vissa organisationer och institutioner som får stöd av Sida inte vet vad myndigheten menar när de säger att jämställdhet ska genomsyra eller vara ett mål för arbetet. En förklaring till denna otydlighet är att Sida inte vill styra för mycket med mallar och riktlinjer. En annan är att kompetensen att föra en dialog kring jämställdhet kan variera. I strävan efter ägarskap för mottagaren skapas otydlighet.
Jag tror Sida är långt ifrån unik. Inom utvecklingssamarbetet generellt finns en osäkerhet kring gränser för att utnyttja sin makt som givare och samtidigt ha utvecklingsmål som ska drivas igenom. Den är kopplad till en mycket befogad medvetenhet om utmaningarna med hela biståndet.
Så hur hittar vi rätt balans? Det kan låta banalt, men jag tror på samtalets kraft. Så många gånger har min egen sanning snabbt kommit på skam när samtalet väl fått äga rum. Men kommunikation är svårt, balansen för bibehållet ägarskap och “givarkrav/engagemang” är inte självklar. En respektfull dialog ställer höga krav på oss som deltar i den. Kunskap, öppenhet och tydlighet med egna värderingar. Respekt innebär också att vi sätter tillit till motpartens förmåga att hantera våra perspektiv.
Vi sitter inte på lösningarna
Ägarskapet försvinner när vi tror att vi som aktörer från Sverige sitter på lösningarna. När vi låter svenska lösningar bli universella. Jag vill exempelvis inte se att en enda kvinna tvingas fullfölja en graviditet mot sin vilja. Innebär det att Argentina, Bangladesh och Ghana bör kopiera den svenska abortlagtiftningen? Nej. Vägen mot målet är som alltid beroende av kontexten, och experten i det avseendet är partnerorgansationen.
Att ha dialog som instrument bidrar också till att vara mer relevant som givare. Om vi vill vara mer än en påse pengar måste vi förstå de utmaningar och möjligheter som människor i organisationer möter. Först då kan vi bidra till förändring genom våra pengar, men också genom att öppna nya dörrar, skapa andra typer av möten och nya vägar för kunskapsutveckling.
Det ska ställas krav på organisationer i det civila samhället som ingår partnerskap med andra civilsamhällsorganisationer. Vi ska leva upp till principer om ägarskap och transparens. Men vi ska också vara tydliga med att bortom rollerna givare och mottagare, är vi partners i en feministisk rörelse som drivs av viljan att förändra. Tillsammans.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
