Debatt

Slutreplik: Slösaktighet lyfter ingen ur fattigdom

I en replik till min artikel (FUF 26/2) om biståndets många brister skriver SSU:s ordförande Pavlos Cavelier Bizas att svenskt bistånd behövs mer än någonsin och att 1 % -målet ska försvaras. Ett mål som närmast är att betrakta som en helig ko i svensk politisk debatt. Att låta denna princip om att biståndsbudgeten ska utformas som en förutbestämd andel av statsbudgeten stå oemotsagd är i bästa fall slösaktigt och i värsta fall direkt kontraproduktivt för att nå de mål biståndet är avsett att uppfylla, det menar Andreas Celan och John Manders från Moderata Ungdomsförbundet.

Sverige är en av världens största biståndsgivare per bruttonationalinkomst (BNI) och tanken om Sverige som biståndsförebild är tyvärr oförtjänt. Om syftet med biståndet är att hjälpa människor i nöd är det till att börja med, märkligt att man mäter förebildsstatusen i mängden man ger istället för att mäta vilken effekt som biståndet får. Att minska biståndsbudgeten och vara humanitär är inte ett motsatsförhållande – snarare en förutsättning för att pengarna läggs där de gör störst nytta. Det är varken produktivt eller rättvist att biståndet går till att underminera demokratiska institutioner och göra fattiga länder beroende av de rika.

Vidare hävdar Cavelier Bizas felaktigt att det är svenskt bistånd som lyfter människor ur fattigdom. Något förenklat kan man säga att det finns några få avgörande faktorer som gör att ett samhälle blir framgångsrikt. Det ena är stabila demokratiska institutioner och det andra är frihandel. När människors tillit till grundläggande samhällsfunktioner ökar ger detta i sin tur ett förutsägbart och demokratiskt ramverk inom vilket kapitalistiska institutioner kan frodas vilket lyfter människor ur fattigdom. Om en alltför stor del av en stats intäkter utgörs av bistånd minskar incitamenten till att utveckla dessa institutioner och demokratin försvagas som följd. Det är bara genom hjälp till självhjälp som fattigdom kan bekämpas.

Att en ”liten del” av biståndet hamnar i fel händer verkar SSU trots allt kunna leva med. I själva verket handlar detta om miljontals svenska skattekronor som skulle kunna användas till något annat. Men det är tyvärr denna naiva inställning som har gjort att miljonrullningen har fått fortsätta utan någon egentlig utvärdering av var pengarna har gått någonstans. De senaste 20 åren har biståndsbudgeten tredubblats, utan större politiskt motstånd. 2020 uppgick biståndsbudgeten till lite drygt 52 miljarder kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som polisen får varje år, trots att polisen har stora problem med att klara sitt uppdrag i många delar av det svenska samhället. Inte minst i kriget mot gängkriminaliteten.

Konsensus har inget egenvärde om resultatet är undermåligt. Sverige måste tänka om vad gäller biståndet. Till att börja med bör man övergå till ett målbaserat bistånd i stället för dagens mängdbaserade. Detta innebär att frångå ordningen där man först bestämmer hur mycket pengar som ska spenderas – och därefter vad som ska göras av dem. Man börjar i fel ände. Varje biståndsprojekt Sverige finansierar ska noggrant utvärderas och följas upp, inte bara i ekonomiredovisning, utan även vilka reella effekter biståndet har på samhället. Inte en krona ska gå till att finansiera terrorregimer eller skurkstater.

Bistånd i sig är inte problemet – utan snarare bistånd som inte uppfyller sitt syfte. Saker som akut krishjälp och internationella klimatinvesteringar är mål som borde premieras framför utvecklingsstöd. Denna hållning har Moderaterna konsekvent stått fast vid, vilket ofta kritiseras av S. Utgångspunkten med biståndspolitiken måste vara att de förbättringar som sker i världen tack vare biståndet också på sikt ska resultera i att Sveriges biståndsbudget ska minska.

Det märks att SSU:s utgångspunkt i biståndspolitiken är att tävla om vem som kan strö mest pengar till flest projekt. För MUF kommer det aldrig att vara svaret – vi väljer istället att fokusera på effektivitet och största möjliga nytta för varje satsad skattekrona. Det är dags att göra upp med Sveriges förlegade biståndspolitik. Den är orättvis för både skattebetalare och biståndsmottagare. Skrota enprocentsmålet.

Artikeln är en replik på Svenskt bistånd behövs mer än någonsin

Ursprungsartikeln: Minska biståndsbudgeten och följ upp skattebetalarnas pengar

Dela det här: