Civilsamhället verkar i ett allt mer krympande utrymme, konstaterar rapporter från CIVICUS, Forum Syd och Concord. I Ryssland, Turkiet, Israel, Uganda och Kina, bland andra, har yttrande-, mötes- och organisationsfriheten begränsats. För att bedriva verksamhet i de fall där det statliga våldsmonopolet också blir ett åsiktsmonopol, tvingas aktivister att använda sig av civil olydnad – att utan våld bryta lagar och formella beslut för att åstadkomma samhällsförändring. I många fall har en stat så pass inskränkande lagar att vissa människors blotta existens är ett fall av civil olydnad – som situationen för HBTQ+-personer i Ryssland eller kurder i Turkiet.
I länder som Sverige, som vanligtvis är skonade från detta, förekommer civil olydnad som en form av engagemang, aktivism och organisering. Greta Thunbergs uppmaning till att fredagsstrejka för en mer progressiv miljöpolitik är redan en modern klassiker i civil olydnad. Klimatstrejkens framgång visar på hur effektiv metoden kan vara. Det förtydligar hur känsliga gränserna som är satta av staten och dess lagar är.
Men när är olydnaden legitim? Hur kan konflikten mellan det civila och det statliga analyseras? Det står mellan att godta en stats bild av verkligheten eller att stödja rörelser som skapas ur viljan att få bestämma över sina liv och dess omgivning.
Civilsamhället bör alltid sträva efter att ifrågasätta och nyansera den formella maktens, statens och politikens, sätt att formulera verkligheten. Civil olydnad gör just det, genom att utmana gränser för vad som är, enligt en stat, möjligt att göra. Den aktualiserar frågan om legitimitet och rätten till lagligt och fysiskt utrymme. Den statliga maktelitens ockupation av det fysiska rummet märks tydligare när den formella makten hårdnar och lagarnas begränsningar stryper åt.
Att ta avstånd från alla former av civil olydnad vore att legitimera gränser som har satts av någon annan än civilsamhället och även någon annan än landets befolkning. Ställningstaganden gentemot civil olydnad är därför en fråga om makt. Svenska organisationer får inte ta på sig makten att avgöra vad som är rättfärdigat att arbeta mot. De måste fortsätta värna om civilsamhällens möjlighet till självbestämmande. När den civila olydnaden är en fråga om liv och död bör situationen också analyseras utifrån det. Det nyliberala sättet att driva förändring på – genom konsumtion och ekonomisk makt – bör utmanas. Civil olydnad måste ses som ett alternativ till det.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
