När jag tänker på hållbara städer kastas jag omedelbart tillbaka till min tid som utbytesstudent i mångmiljonstaden Yangon, Myanmar. Den myllrande och högljudda trafiken som jag länge kunde bli stående och fascineras av. Hur ett system utkristalliserades ur det som jag först bara upplevde som ett kaos. De smala trottoarerna med höga kanter och lömska hål att trilla ner med foten i. Hur jag snabbt lärde mig att lägga undan mobilen när jag rörde mig ute och hur mantrat “eyes on the ground” blev min ständiga följeslagare.
Situationen i Yangon, med trafik, avgaser och bristande infrastruktur, är såklart problematisk men inget som förvånade mig. Det som istället drabbade mig hårdast var vilka människor jag såg runt omkring mig, eller kanske snarare inte såg. Det fick mig att fundera över hållbarhet i ett för mig nytt perspektiv. Ett av delmålen i hållbarhetsmål nummer 11 i Agenda 2030 är att “tillhandahålla universell tillgång till säkra, inkluderande och tillgängliga grönområden och offentliga platser, i synnerhet för kvinnor och barn, äldre personer och personer med funktionsnedsättning.”
Även om jag mötte kvinnor på gator och marknader i Yangon, så var övriga mötesplatser utomhus till för män. Unga killar som dansade och lyssnade på musik eller åkte skateboard och inlines på ramper under broar, män i olika åldrar som spelade nationalsporten Chinelone där yta fanns. Jag såg sällan äldre röra sig långt från sina hem och enda gången jag mötte någon i rullstol var under ett besök på stadens sjukhus.
Förändring är dock på gång. På universitetet mötte jag unga kvinnor med siktet inställt på höga positioner i samhället och en ny syn på familj och arbete jämfört med tidigare generationer. Troligen avspeglas den förändrade strukturen snart på offentliga miljöer där kvinnor inkluderas på ett annat sätt än idag. Förhoppningsvis möts jag vid nästa besök också av satsningar på fysisk tillgänglighet för dem som idag hindras av bristfälliga gator och otillgänglig kollektivtrafik.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
