Forskarsamhället runt utvecklingsfrågor i Sverige har länge varit mångvetenskapligt, svagt och splittrat. Samtidigt är finansieringen för utvecklingsforskning eftersatt. Många forskare inom området frågar sig nu: hur ser framtiden för utvecklingsforskning egentligen ut?
En ny studie från EBA belyser landskapet för utvecklingsforskning i Sverige samt förutsättningarna för att skapa starka miljöer. Det är något som också har lyfts vid en paneldebatt organiserad nyligen av forskarnätverket SweDev. Studien och påföljande debatt om utvecklingsforskningens historia och framtid har gett viktiga insikter, men väcker ännu fler frågor. Klarar inte forskare och beslutsfattare att bemöta dessa frågor är det osäkert om det finns någon framtid för svensk utvecklingsforskning.
Splittrat fält med föråldrad finansieringsstruktur
Studien visar en problematisk situation för svensk utvecklingsforskning. Fältet är splittrat och svårdefinierat. Forskarna vittnar om en bräcklig och otillräcklig finansieringsbas och svårigheter med att nå beslutsfattare på policynivån. Det är också i högsta grad ett mångdisciplinärt fält. Studien bekräftar en bild som funnits i decennier. Som Sverker Sörlin och jag pekade på i en tidigare EBA-rapport, har en rad utvärderingar sedan 1980-talet konsekvent visat samma sak. Forskarsamhället runt utvecklingsfrågor i Sverige har länge varit mångvetenskapligt, svagt och splittrat, uppvisat låg policy-relevans och till stora delar varit isolerat från den övriga, och mycket större, forskningsarenan. Förklaringen står till stor del att finna i en föråldrad finansieringsstruktur.
Bristande budget
Utvecklingsforskning värderas idag lågt av staten. Den statligt finansierade forskningen för utveckling och fattigdomsbekämpning i låginkomstländer bekostas via biståndsanslaget. Medelstilldelning har i stort följt ett och samma mönster sedan 1980-talet. Av biståndsramen – 1 procent av BNP – har tre procent gått till utvecklingsforskning, framförallt som stöd till globala organisationer och till att bygga forskningskapacitet i samarbetsländerna.
Av de tre procenten har en tiondel använts till att stödja utvecklingsforskningen i Sverige, det vill säga 0.3 procent av 1 procent av BNP. Formeln verkar gälla än idag. Biståndsramen för 2019 var lite drygt 51 miljarder kronor och Vetenskapsrådet, som administrerar utvecklingsforskningen, beviljade samma år anslag på 157 miljoner kronor. Det är omöjligt att bygga ett starkt och mångvetenskapligt forskarsamhälle på denna magra diet. Vetenskapsrådets så kallade ”U-forsk” är naturligtvis inte enda finansieringskällan på området. Men enligt den nya EBA-studien är det den enskilt viktigaste finansiären.
Medel saknas till utvecklingsforskning
Staten bekostar riktad forskning för en rad olika politikområden. För energiforskning anslog exempelvis regeringen 1.5 miljarder och inom samhällsbyggande och miljö 850 miljoner kronor. De samlade utgifterna för all offentlig FoU i Sverige var förra året 47 miljarder. Varför så lite medel till utvecklingsforskning? Sanningen är att våra folkvalda under fyra decennierna inte ansett att Sverige-baserad forskning om utvecklingsländers problematik är värd mer än 0.003 procent av BNP. Sett till hela den svenska forskningsarenan (som omsatte 171 miljarder år 2019 varav det mesta inom privat sektor) är utvecklingsforskning ett sandlådeföretag. Ponera att anslaget till U-forsk mirakulöst skulle fördubblas. Visst skulle vi få mer sand, men vi skulle ändå vara kvar i sandlådan.
Global hållbar utveckling berör alla politikområden och forskning om global hållbarhet finansieras redan av alla de stora forskningsråden, samt privata stiftelser. Men utan perspektivet från det globala Syd når vi inte målen om klimat, biologisk mångfald, rättvisa, jämställdhet och så vidare. Forskare med fördjupad kunskap om utvecklingsländernas problem och möjligheter har därför mycket att bidra med. Sverige har allt att vinna på starkare forskning om och med länder under snabb förändring där innovationstempot är högt. Men då krävs att vi utvecklingsforskare visar oss relevanta för fler politikområden och för den bredare agendan. Bevisbördan är på oss.
Många utvecklingsforskare upplever att det är svårt att få medel från andra finansiärer. De blir bortsorterade eller rankas lågt i forskningsrådens mer inomvetenskapliga bedömningskommittéer. Som forskare kan vi aldrig komma runt att vi behöver visa både vetenskaplig höjd och samhällelig relevans. Samtidigt behöver de stora forskningsråden se över hur de bättre kan ta till vara den speciella kompetens som finns hos utvecklingsforskarna.
Slutligen, den finansieringsmodell som etablerades på 1970-talet samtidigt med SAREC har passerat bäst-före datum. Forskning om utvecklingsländer och fattigdomsbekämpning är inte längre ett särintresse för biståndet. Det är istället något som angår den samlade politiken och forskningen, och är en nödvändig del av att genomföra Agenda 2030. Därför bör regeringoch berörda myndigheter överväga följande konkreta förslag:
- Skrota U-forsk vid Vetenskapsrådet och använd medlen till att bygga en riktigt stark nationell expertgrupp som utför utvecklingsforskning i egen regi för evidensbaserad policy, till exempel vid dagens EBA
- Låt den nya expertgruppen anställa de 100 bästa utvecklingsforskarna i Sverige på halvtid. En viss andel bör ha sin bakgrund i utvecklingsländerna.
- Uppdra åt forskningsråden VR, Formas och Forte att bättre inkludera låginkomstländernas perspektiv och utvecklingsforskarnas kompetens för att bygga kunskap för Agenda 2030
Så bygger vi ett starkt forskningssamhälle för inkluderande och globalt rättvis hållbar utveckling.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
