Efter folkmordet 1994 har Rwanda hyllats av omvärlden för sin, framför allt ekonomiska, återhämtning. Men ny forskning visar flera oroväckande aspekter med landets årliga minnesperiod. Rwandierna tvingas minnas folkmordet i precis de tankebanor som orsakade folkmordet – att en folkgrupp är överordnad en annan, enligt forskaren Gretchen Baldwin. Och hon menar att det är ett sätt för regeringen att behålla makten.
– Jag hade inte kunnat gifta mig med någon av den andra klanen, säger en ung rwandisk kvinna som Utvecklingsmagasinet intervjuar.
Hon har inte fått frågan om hon är tutsi eller hutu. Rwandas president Paul Kagame förbjöd människor att tala om etnisk tillhörighet efter folkmordet 1994. Men det är tydligt ändå. Hon har gått de bästa privatskolorna i Rwanda och nu pluggar hon på ett välrenommerat amerikanskt universitet. Och när hon talar om Rwandas försoningsprocess säger hon att hon inte kan förlåta “det de gjorde mot oss” – fast hon inte själv levde under folkmordet.
– Jag är skyldig min familj, mina släktingar, att inte glömma.
Det kallas överlevarnationalism, enligt forskaren Gretchen Baldwin. Hon har forskat om Rwandas årliga åminnelse av folkmordet, Kwibuka, som ordagrant betyder att minnas. Minnesperioden inleds den 7 april, som är en officiell högtidsdag i landet, och pågår till mitten av juli. I 100 dagar, lika lång tid som folkmordet pågick, ska befolkningen varje år påminnas om grymheterna.
Programmet Ndi umuyarwanda, som betyder vi är alla rwandier, lanserades 2013 för att främja folklig försoning i landet, men det har kritiserats av forskare. Reformer som denna står dessutom i kontrast till att regeringen år 2008 ändrade det officiella namnet på folkmordet till “1994 års folkmord av tutsier”.
Namnbytet erkändes av FN:s säkerhetsråd 2018. FN underströk då att namnbytet inte skulle underminera det faktum att även hutuer mördades. Bland andra USA kritiserade namnbytet för att göra just detta, men röstade inte emot. Argumentet från Rwanda var att det nya namnet “inte lämnar något utrymme för tvetydighet”, och att det på så sätt kan förhindra nya folkmord världen över.
– Han [president Paul Kagame] har verkligen kontroll över narrativet, säger Gretchen Baldwin i en intervju med Utvecklingsmagasinet.
Under Kwibukas 100 dagar delas rwandierna upp i överlevare, underförstått tutsier, och förövare, underförstått hutuer. Etniska spänningar upprätthålls alltså genom regimens tvingande ensidiga narrativ av folkmordet, enligt Gretchen Baldwin och andra forskare.
Gretchen Baldwins intervjupersoner, som alla är tutsier och överlevare av folkmordet, delar en känsla av ökad otrygghet under minnesperioden. De berättade om gravskändningar, attacker på lantbruksdjur och även om fysiskt våld.
– Jag är orolig för att fysiskt våld, storskaligt våld, ska bryta ut, säger Gretchen Baldwin.
Under Kwibuka smälls stora plakat upp över hela landet med just de etniska benämningar som annars är förbjudna att använda, berättar Gretchen Baldwin. En annan avvikelse hon urskiljer under Kwibuka från resten av året är just att samtalen om etnicitet förbehålls den specifika minnesperioden under april till juli.
Gretchen Baldwin frågade sina intervjupersoner vad som skulle hända om människor kände att de ville bearbeta sitt trauma under en annan tidpunkt på året.
– Jag fick i princip höra att det inte förekommer. Och det är inte så trauma fungerar, säger hon och fortsätter:
– Jag tror åminnelse är en process som aldrig bli riktigt klar, särskilt inte traumatiska massövergrepp.
Sorg och skuld går i arv
Samtidigt som överlevarnationalismen är stark bland Rwandas unga, understryker Gretchen Baldwin att intergenerationellt trauma, alltså trauma som förs över från de som har utsatts till efterföljande generationer, är verkligt och viktigt. Både sorg och skuld går i arv.
Väst måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, tycker Gretchen Baldwin. Å ena sidan måste vi kunna ta ansvar för att vi inte gjorde tillräckligt för att förhindra ett brutalt folkmord i en före detta europeisk koloni. Å andra sidan måste vi kunna kritisera regimen, menar hon.
– Colonial guilt (koloniala skuldkänslor, reds. anm.) är fortfarande superviktigt, men det är också paternalistiskt att säga att vi inte kan kritisera [regimen] för att [landet] tidigare var en koloni, säger hon.
Effektivt övervakningssamhälle
När Gretchen Baldwin skrev en nyhetsartikel i The Washington Post om Kwibukas repressiva utformning och hur Paul Kagame utnyttjar Kwibuka för att behålla makten, anklagades hon för att vara folkmordsförnekare av The New Times, Rwandas statskontrollerade tidning.
Rwanda är nämligen ett effektivt övervakningssamhälle, enligt Gretchen Baldwin och flera människorättsorganisationer. Både Human Rights Watch och Amnesty riktar skarp kritik mot den rwandiska regimen för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Under Gretchen Baldwins resor genom Rwanda mötte hon människor som trodde att det fanns en spion från regeringen i varje by och att deras telefoner var avlyssnade.
– Det spelar ingen roll om det inte stämmer, utan så länge de tror att de finns där, så fungerar det, berättar hon och fortsätter:
– Det är en briljant övervakningsstat på så sätt.
Den oundvikliga frågan blir, finns en optimal försoningsprocess? Enligt Gretchen Baldwin är försoning så tätt sammanflätat med minne och subjektivitet att det alltid kommer bli omtvistat på makronivå.
– Det är en av de mest känsliga politiska frågorna jag kan tänka mig, säger hon.
Gretchen Baldwin betonar under intervjun att Kwibuka inte är problematiskt i sig. Däremot är minnesperioden ett politiskt verktyg för Paul Kagame att behålla makten. Kwibukas nuvarande utformning spär alltså på överlevarnationalismen, som är farlig eftersom bara vissa narrativ får inkluderas, menar hon.
– Det är ett existentiellt hot mot långsiktig fred, avslutar hon.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se