Regeringens biståndspolitiska plattform som nu är ute på remiss är starkt ideologiserad och analytiskt bristfällig. Det menar Jonas Ewald, Kajsa Johansson, Anders Nilsson och Gunilla Åkesson vid Linnéuniversitetet, som nyligen lämnat sitt remissvar.
Mycket klokt har skrivits av biståndskunniga debattörer angående den biståndspolitiska plattformen. Vi instämmer i kritiken och vill utveckla delar av den.
Det regeringen kallar omvärldsanalys saknar en djupare analys av den faktiska kontext som biståndet verkar inom. Ingen analys görs av de maktstrukturer och intressekonflikter som skapar och upprätthåller fattigdom, ojämlikhet – och förtryck. Detta innebär att frågor kring vilka utmaningar globaliseringen, nya aktörer och kortsiktig naturresursexploatering medför för omfördelningspolitik, skattefinansierad välfärd och en inkluderande hållbar utveckling lyser med sin frånvaro. Plattformen saknar perspektiv från ”mottagar-/samarbetsländer”, förståelse för vikten av ett lokalt ägarskap samt ställningstagande för att krav på transparens och ansvarsutkrävande gäller även det svenska biståndet, inte bara de biståndsmottagande länderna.
Plattformens analys av de bakomliggande orsakerna till de problem som biståndet ämnar bidra till lösningen på är svag. Den sätter symptomen i fokus vilket inte är konsistent med det rättighetsbaserade arbetssättet som plattformen utger sig vara baserad på. Ett av många exempel på detta är frågan om våldsamma konflikter, där brist på orsaksanalys omöjliggör konfliktförebyggande arbete.
Ett annat exempel där analysen kring orsakssamband är oklar är sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utveckling. Vi ifrågasätter formuleringen att människor ska få förbättrade möjligheter att delta i den ekonomiska tillväxten, som om tillväxten vore ett mål i sig och inte ett medel som under vissa omständigheter kan bidra till att människors sociala och ekonomiska rättigheter uppfylls. Plattformen analyserar inte det faktum att många av de länder där det svenska biståndet verkar redan nu uppvisar en hög ekonomisk tillväxt, bland den högsta i världen, men att denna inte kommer den fattigaste delen av befolkningen till del. Snarare ökar klyftorna drastiskt. Vi anser att plattformen, med sitt fokus på ekonomisk tillväxt och på fattiga människors intressen och rättigheter, bör vara tydlig med hur svenskt bistånd ämnar adressera den ökade ojämlikhet som ofta blir följden av snabb tillväxt. Detta innefattar frågan om institutioner och mekanismer som säkerställer en inhemsk skattebas och en transparent och effektiv förvaltning av denna. Erfarenheter från biståndet likväl som forskning visar att legitima, transparenta och väl fungerande skattesystem inte enkom bidrar till finansiering av statens utgifter, utan även har en positiv inverkan på det demokratiska kontraktet mellan stat och medborgare.
Frånvaron av ett institutionellt tankesätt är genomgående i plattformen. Vad som betonas är den förtryckande roll som staten har i många länder men det är oklart om regeringen menar att staten även kan ha en viktig roll att spela som utvecklingsaktör? Vi ställer oss frågan om det svenska biståndets strategi är att endast stödja de aktörer som utkräver ansvar av staten, så som exempelvis civilsamhällesorganisationer, men inte statens kapacitet att möta dessa krav och leverera en önskad service?
I målformuleringen önskar regeringen lägga fokus på både fattigdom och förtryck, vilket kan vara vällovligt. Men skrivelsen har ett ensidigt fokus på politiskt förtryck, i enlighet med diskussionen om staten ovan, vilket leder till förtryck av ekonomiska och politiska rättigheter som ekonomiska aktörer utövar negligeras.
När skrivelsen behandlar ekonomiska förhållanden tycks människors rättigheter inte längre stå i fokus och vara ett mål i sig, snarare förvandlas de till medel för att uppnå ekonomisk tillväxt. Ett exempel är beskrivningen av delmål 2: ”Att människor kan utbilda sig och arbeta för sin egen försörjning är inte enbart en förutsättning för tillväxt utan är också avgörande för känslan av egenmakt hos den enskilde.” Utifrån ett rättighetsperspektiv och regeringens individfokus, borde väl utbildning vara en mänsklig individuell rättighet som skall uppfyllas för alla oavsett vad detta eventuellt kan leda till? I enlighet med rättighetsperspektivet bör biståndet enligt samma logik stärka kvinnors ekonomiska rättigheter, i första hand för att de är viktiga i sin egen rätt, inte för sitt eventuella bidrag till den ekonomiska tillväxten? Vad får det annars för konsekvenser om vi kommer fram till att utbildning och jämställdhet inte skulle leda till ekonomisk tillväxt?
Samtidigt som plattformen argumenterar för stärkt individfokus berövar man paradoxalt nog dessa individer deras handlingskraft och sitt ägarskap i den föreslagna revideringen av målformuleringen, där människors egen handlingskraft har försvunnit. Det svenska biståndet ska alltså inte längre syfta till att skapa förutsättningar för människor att själva förändra sina liv, utan direkt tillhandahålla den förändrade situationen. Om vi lägger samman detta med att det råder total brist på ägarskap hos mottagarländerna i plattformen, så medför det en dramatisk förändring av målsättningarna om hur biståndet ska utforma och genomföras.
Plattformens relation till PGU:n är oklar, både när det gäller dokumentets status och dess innehåll. Skrivelsen fastslår inledningsvis att PGU:n är dess utgångspunkt. Detta avspeglas emellertid inte i innehållet i plattformen som helt saknar hänvisningar till PGU:n, trots att många av de tematiska områdena har uppenbara kopplingar till PGU. Vi ser inte hur det ens är möjligt att diskutera till exempel jordbruks- eller klimatfrågorna i biståndet utan att ta hänsyn till andra politikområden?
Ett av regeringens slagord har varit att biståndet generellt och biståndsorganet Sida mer specifikt har varit politiserat; att det har varit socialdemokratiskt. Vi anser att frånvaron av en omvärldsanalys och brist på koppling till forskning om utveckling medför att plattformen är ett långt mer ideologiserat dokument än de allra flesta andra biståndsdokument vi har sett under våra drygt trettio år i branschen.
Idén att skapa en plattform för biståndet är lovvärd. Vi stödjer plattformens förslag för en närmare koppling mellan forskning och bistånd. Det är också bra att plattformen börjat problematisera hur resultatstyrningens logik med enkelt kvantifierbara mål riskerar att biståndet inte bidrar till nödvändiga långsiktiga strukturella förändringar. Men för att plattformen ska bli ett användbart dokument, för styrning och vägledning, krävs både bättre förankring, omvärldsanalys och förståelse för orsakerna till dagens och morgondagens utvecklingsutmaningar.
Jonas Ewald, lektor i freds- och utvecklingsstudier
Kajsa Johansson, doktorand i sociologi
Anders Nilsson, lektor i freds- och utvecklingsstudier
Gunilla Åkesson, adjunkt i freds och utvecklingsstudier.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se