Varje dag försvinner människor spårlöst i Mexiko. I jakt på svar har kvinnliga anhöriga organiserat sig i sökgrupper som trotsar hot, våld och myndigheternas tystnad. De kallas Las Buscadoras, de som söker.
I Mexikos ödemarker rör sig grupper av kvinnor med kepsar som skydd mot solen och armeringsjärn i händerna. Varje steg kan leda till en grav där deras anhöriga ligger. Under ständig oro för hot och våld gräver de efter sanningen.
– Jag vet inte var eller när, men jag vet att jag kommer hitta honom, säger Lucy Diaz, vars son försvann i Veracruz, till Sveriges Radio.
Korruptionens grogrund
Sedan Mexikos militariserade kamp mot narkotikakarteller inleddes 2006 har försvinnandena ökat kraftigt. Idag saknas över 111 000 personer, rapporterar FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR).
Försvinnandena kopplas till organiserad brottslighet, brist på rättssäkerhet och en utbredd straffrihet. Även statliga aktörer anklagas för att vara inblandade, ibland med tyst godkännande från myndigheter, enligt International Commission on Missing Persons, ICMP.
Det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, som slöts på 1990-talet mellan USA, Mexiko och Kanada, öppnade inte bara för handel, utan gav narkotikakartellerna ett ”frikort” till USA via Mexiko. Samtidigt etablerade stora internationella företag, främst från USA, så kallade maquiladoras, fabriker där främst amerikanska företag låter tillverka eller montera sina produkter i landet.
Företagen kunde importera komponenter utan tullavgifter, använda billig arbetskraft och exportera färdiga produkterna tillbaka till USA tack vare de gynnsamma villkor avtalen erbjöd. Där arbetade främst kvinnor under usla villkor, medan män ofta migrerade utan papper. Detta skapade en grogrund för rekryteringen till karteller och gäng, säger journalisten Erik Halkjaer, som har bevakat Latinamerika i över 25 år.
– Det är lätt att splittra ett fattigt samhälle, säger han till Utvecklingsmagasinet.
Halkjaer menar att korruptionen, som redan var utbredd, blev ”extrem” när även myndighetspersoner, domare och åklagare kunde köpas.
– Hade Mexiko haft starka, oberoende institutioner hade problemen sett helt annorlunda ut, säger han.
Kvinnogrupper hittar egna sökmetoder
Eftersom många kvinnor upplever att de inte får hjälp från myndigheterna har de utvecklat egna metoder för att lokalisera kroppar. De följer tips från lokalbefolkningen, kartlägger mönster, och letar i ödemarker där misstänkta gravar tros finnas. Sökgrupper och nätverk har vuxit fram över hela landet, ofta ledda av mödrar till försvunna.
Las buscadoras, ”de som söker”, är ett samlingsnamn för kvinnogrupperna. De letar där myndigheterna inte ingriper, med livet som insats
En av dessa grupper är sökgruppen Colectivo Solecito. Kvinnorna sticker ned armeringsjärn i jorden. Om järnet luktar av förruttnelse tas det som ett tecken på att en kropp kan finnas där. Gruppen har hittat över 290 kroppar på två år, berättar P3 Dokumentär. Flera av dem har kunnat identifieras som anhöriga till medlemmar i gruppen.
Arbetet är farligt. Kvinnorna utsätts för hot, övervakning och våld. Aracely Salcedo, ledare för en sökgrupp i Veracruz, lever idag under skyddad identitet. Hon berättar för SVT Nyheter att myndigheterna inte bara uteblir med hjälp, utan ibland övervakar och misstänkliggör sökarna.
– Denna rättslöshet och korruption gör att kvinnor, särskilt fattiga, hamnar i kläm och blir en slags spelbricka i det jättesmutsiga spelet, säger Halkjaer.
Anhöriga till försvunna menar att den mexikanska regeringen lägger mer kraft på att justera statistiken än att faktiskt söka efter de försvunna. De anser att regeringen får de försvunna att försvinna på nytt, genom bristande transparens, rapporterar The Guardian.
– Att de [kvinnorna] tvingas att utsätta sig för dessa faror visar på allvarliga brister i skyddet av mänskliga rättigheter, skriver Edith Olivares Ferreto, chef för Amnesty International Mexiko.
Organisationen kräver att kvinnliga sökare erkänns som människorättsförsvarare och får lagstadgat skydd.
Staten sviker – civilsamhället agerar
Foto: Nadia Bernal / wikimedia
María Herrera Magdaleno är en av tusentals kvinnor som tagit sökandet i egna händer. År 2014, efter att fyra av hennes barn försvunnit, grundade hon Familiares en Búsqueda María Herrera. Nätverket utbildar anhöriga i hur man samlar bevis och lokaliserar gravar.
– Vi började i en liten park eftersom vi inte hade någon annan plats. Nu har vi fått en lokal som rymmer över 3 000 personer, berättar María Herrera Magdaleno till OHCHR.
Erik Halkjaer lyfter civilsamhällets roll som avgörande. Las Buscadoras mobiliserar trots farorna:
– Det finns en mänsklig urkraft där. De vänder på stenar ingen annan vågar röra och identifera kroppar som ingen annan letat efter någonsin. Det är ju fantastiskt, säger Halkjaer.
Mexiko har infört nya lagar och sökkommissioner i ett försök att reformera rättssystemet. Trots detta finns allvarliga brister kvar, rapporterar FN:s kommitté för påtvingade försvinnanden (CED).
– Det går fortfarande att köpa politiker och domare, vilket underminerar hela rättssystemet, säger Halkjaer.
Medias uppmärksamhet kan både hjälpa och stjälpa
Mitt i allt våld och svek växer en stark kvinnlig solidaritet. Men synligheten har ett pris. Uppmärksamhet från media och internationella organisationer kan ge skydd, men också innebära risker.
– Har du inte tillräckligt med ljus på dig kan du lätt försvinna. Men blir du uppmärksammad tänker förövarna efter en extra gång innan de agerar, säger Halkjaer.
Han varnar också för att medier ofta fastnar i stereotypa bilder där kvinnor framställs som hjälplösa offer och män som korrupta brottslingar.
– Vi får inte glömma bort alla starka kvinnor och män som har gjort fantastiska saker. Civilsamhällets engagemang och kvinnornas motståndskraft är demokratins kärna, säger Halkjaer.
Fler texter om jämställdhet och kvinnors organisering:
Debattartikel: Afghanska flickor törstar efter kunskap – världen får inte glömma dem av Cajsa Wikström
Talibanerna har portat flickor i Afghanistan från utbildning över årskurs sex, men de som fått chansen att gå i skolan drömmer om att en dag få återuppta sina studier. De behöver vårt stöd, skriver Cajsa Wikström vid Svenska Afghanistankommittén.
Reportage: Kazakstan: att arbeta för feminism som ”ingen” vill ha av Meja Roberg
Medan feminism är en självklar del av samhällsdebatten i Sverige, möts ordet med oförståelse och skepsis i Kazakstan. I Kazakstan betraktas jämställdhet som något redan uppnått, fastän traditionella värderingar fortfarande håller kvinnor tillbaka. Trots utmaningarna spirar en långsam förändring, ledd av kvinnor som vägrar acceptera status quo.
UM Förklarar: Femicid – könsbaserade mord av Elianne Kjellman
Efter att den ugandiska maratonlöparen och OS-deltagaren Rebecca Cheptegei mördades av sin pojkvän i september har debatten om femicid kommit i fokus. FUF förklarar vad begreppet femicid innebär, dess globala utbredning, och hur kvinnorättsorganisationer bekämpar det.
Reportage: Stor utmaning med jämställdhet i det tysktalande Europa av Agnes Fältman
I en del av Europa där kvinnans roll länge inneburit att vara en hemmafru har en nygammal struktur vuxit fram: kvinnligt deltidsarbete i kombination med det obetalda arbetet i hemmet. Som följd har de tyskspråkiga länderna bland de största löneskillnaderna mellan kvinnor och män i hela Europa. Men dagens unga ifrågasätter allt oftare status quo och vill se en förändring.
För ännu fler texter sök på "jämställdhet" i sökfältet på vår hemsida.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
