Att hungern tas upp till diskussion är väldigt välkommet. Men med den enorma befolkningsökning Afrika står inför kommer det afrikanska jordbruket behöva öka sin produktivitet. Något som i sin tur kräver avsevärda strukturförändringar under kommande decennier, skriver Inge Gerremo som jobbat många år med global livsmedelsförsörjning.
Jag gillar i mångt och mycket det Silvia Ernhagen, vd för the Hunger Project i Sverige, tar upp i sin debattartikel i Utvecklingsmagasinet. Det har varit svårt att få till stånd en seriös diskussion om de globala livsmedelsfrågorna under senare år och jag har länge saknat ett tydligt fokus på detta, inte minst i den svenska biståndsdiskussionen. Ernhagens artikel tar ett globalt grepp på frågan, men inte minst bilderna i artikeln visar att de främsta utmaningarna nog står i Afrika söder om Sahara.
Det är här jag är övertygad om att alla berörda parter nu verkligen måste prioritera livsmedelsförsörjningen. Det gäller såväl de helt avgörande bönderna själva som de afrikanska ledare, som styr länderna. De senare måste se till att länderna skapar den nödvändiga infrastruktur som krävs och framför allt måste de skapa nödvändig utvecklingstro samt långsiktig stabilitet. Att detta måste ske på ett hållbart sätt är en given förutsättning.
Som en våt flit ligger idag, tyvärr, en omfattande korruption inom olika samhällsfunktioner och inte minst bland ledarskapet i de flesta afrikanska länder. Dagens korruption har en förödande effekt på såväl framtidstro som möjligheter.
De största utmaningarna för Afrikas del ligger utan tvekan i den alltför snabba befolkningsutvecklingen samt en allt tydligare klimatförändring.
Saknas diskussion om ökande befolkning
Jag har länge saknat en seriös diskussion om vad den snabba befolkningstillväxten betyder för en kontinent som Afrika. Många av de goda insatser som gjorts med eller utan svenskt och annat bistånd har ”ätits upp” av en alltför snabbt växande befolkning.
Ingen kan med säkerhet säga vad en konstruktiv familjeplaneringspolitik hade kunnat betyda för de resurser som skapats – eller för att bättre skona den allt skörare miljön. Men visst kan man undra.
Afrikas länder och deras ledare står nu inför en gigantisk utmaning. Inom så där 70 år beräknas Afrikas befolkning öka från 1 till ungefär 4 miljarder, enligt FN:s befolkningsavdelning. Tanken svindlar. De flesta afrikaner kommer att bo i städer eller andra tätorter. Att förse alla dessa människor med mat blir och är redan idag en enorm utmaning.
Jag är övertygad om att detta till stor del behöver bygga på dagens småjordbruk precis som Ernhagen tar upp i sin artikel. Men, det förutsätter ett framtida jordbruk med en avsevärt ökad produktivitet. Sådana produktivitetsökande insatser kommer bland annat att kräva att små gårdar måste bli större. Det är en utveckling vi alla känner till också från vår egen kontinent. Att tro att något annat är möjligt skulle vara en illusion. Redan här har dagens alltför snabba befolkningstillväxt försämrat utgångsläget med alltmer fragmenterade småjordbruk.
Det krävs nu ett afrikanskt ledarskap som, äntligen, tar de areella näringarna på allvar, men också den alarmerande befolkningstillväxten. Få av de löften som de afrikanska länderna enats om, inom ramen för den Afrikanska Unionen, AU, för att utveckla det inhemska jordbruket har förverkligats. Det gäller inte minst åtagandena i den sk Maputo-deklarationen från 2003 om att 10 procent av de statliga investeringarna skulle gå till jordbrukssektorn med en ambition att nå 6 procent årlig tillväxt i respektive land.
Har varit vidöppet för internationell konkurrens
När de afrikanska länderna blev självständiga på 60-talet lät man jordbrukssektorn vara vidöppen för internationell konkurrens innan den nått en viss stabilitet. Inga andra länder har utvecklats på det sättet. Men att å andra sidan tro att det afrikanska jordbruk som framtiden kräver enbart kan bygga på dagens småjordbruk och traditionell kunskap är en återvändsgränd och måste främst ses som en sörgårdsidyll.
Den framtida utvecklingen behöver afrikanska regeringar och bönder som kan ta tillvara på och utveckla traditionell kunskap inom jordbrukssektorn. Samtidigt måste de kunna dra nytta av rön från såväl offentlig internationell forskning som privat, inklusive från de multinationella företagen. De senare sitter utan tvekan också på viktig kunskap som – förutsatt att man kan komma överens – kan omvandlas till mer specifika behov för de afrikanska länderna, deras bönder och konsumenter.
Framtiden för att nå en långsiktigt hållbar matproduktion i Afrika söder om Sahara kommer således att kräva ett nära samspel mellan de afrikanska bönderna, deras specifika kunskaper, och den moderna vetenskapen. En viktig ingrediens är en lokalt förankrad offentlig jordbruksforskning.
Hur allt detta ska kunna förenas till en gemensam utvecklingsansträngning är i mångt och mycket en politisk fråga – också långt utanför själva jordbrukssektorn. Här ser jag att de åtgärder Ernhagen tar upp i sin artikel – som förvisso är viktiga och avgörande frågor – ändå inte kommer att räcka till. Afrikas länder måste växla upp jordbruket till den viktiga näringsgren den förtjänar att vara. Annars blir det svårt att vid nästa sekelskifte kunna mätta i storleksordningen 4 miljarder människor, varav flertalet i städer. Det kommer att kräva betydligt mer än det jag kan utläsa ur Ernhagens artikel.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
