Biståndsdebatten

Världsledarna borde lära av urfolken

Ett systemskifte krävs för att minska klimatförändringarna. Vi måste bort från hejdlös konsumtion och mot ett samhälle i harmoni med naturen. Här kan regeringen lära av urfolksrörelsen, anser debattören Carmen Blanco Valer.

Sedan några decennier tillbaka drabbas vår planet av extrema skiftningar i väderförhållandena med ett ökat antal klimatkatastrofer som följd. Bland de vars liv påverkas hårt av klimatförändringarna finns många av de 370 miljoner människor som FN erkänner som urfolk. Det vill säga befolkningar med starka band till specifika territorier där de levt lång tid innan nuvarande nationalstater bildades.

Urfolken har på dessa territorier utvecklat specifika levnadsformer som inkluderar hållbara produktionssätt som ekologiska jordbruksmetoder, vård av tropiska skogar och våtmarker, viltskötsel med mera. Dessa levnadssätt har i sin tur resulterat i holistiska perspektiv på naturen som en alltomfattande Moder Jord där allt står i en ömsesidig relation till varandra och som måste respekteras.

Koloniala invasioner har trängt undan urfolken

De koloniala invasionerna har under seklerna trängt undan urfolken till allt mer begränsade territorier i svårbrukbara marker och sköra ekosystem. Under de senaste decennierna har även miljöskadliga verksamheter som gruv-, olje- och gasexploatering, fracking och storskaligt industrijordbruk inkräktat på deras marker.

Dagens ökande extrema klimatväxlingar hotar att utrota vissa folk antingen genom naturkatastrofer eller genom att de tvingas fly från sina territorier då deras traditionella levnadsätt sätts ur spel. Då riskerar de att omvandlas till nationella minoriteter. På klimattoppmötet i Bali 2007 (COP13) konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att urfolk i Anderna, de tropiska regnskogarna, savannerna samt områdena kring nord- och sydpolen kommer att drabbas särskilt hårt av klimatförändringar eftersom de lever i klimatsårbara ekosystem.

Inte hjälplösa offer

Men urfolk är inte hjälplösa offer. Sedan slutet av 1980 talet har de kämpat för att bli aktiva politiska aktörer, inte minst i klimatsammanhang. Där har det folkrättsliga erkännandet av FN:s konvention ILO 169 varit viktigt. Detta är ett bindande juridiskt instrument som ger urfolk kollektivt juridiskt skydd och status inom en nationalstat, men som Sverige sedan början av 1990 förhalat att skriva under.

ILO 169 fastslår bland annat att urfolk måste informeras och tillfrågas innan de utan påtryckningar tar ställning till verksamheter och investeringar som riskerar att påverka miljön på deras territorier. Men undertecknandet av ILO 169 är bara ett formellt erkännande och det är många av de stater som skrivit under som inte uppfyller det de lovat – då måste de sättas under press genom till exempel massmobiliseringar.

Kränkningar från ”gröna” verksamheter

I skuggan av klimatkrisen sker idag kränkningar av territorier och urfolk även under täckmanteln av ”gröna” verksamheter. Detta är fallet med vattenkraftverk, biobränsleplantager, vindkraftverk med mera. Detta har inneburit påfrestningar på deras lågenergikrävande levnadssätt och traditionella näringar och i vissa fall lett till tvångsförflyttningar.

I samband med klimatkrisen har ytterligare former av ”ekokolonialism” vuxit fram. Många med kopplingar till den ”gröna ekonomins” marknadsbaserade lösningar på klimatproblemen. En av dessa är REDD, Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation. Dess avsikt sägs vara att förhindra ökade utsläpp av koldioxid från avskogning och skogsförstörelse genom att aktörer i de rika länderna betalar för att låta skogarna förbli orörda.

Men REDD har i praktiken använts för att ta kontroll över regnskogen och hindra urfolk och småbrukare att använda skogar på hållbara traditionella sätt. Urfolks och småbrukares sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter kränks när de tvingas upphöra med småodlingar i skogen, jakt, fiske, bär- och svampplockning, insamling av medicinalväxter med mera.

Därför är allt fler urfolksorganisationer och småbrukarorganisationer kritiska till “klimatlösningar” baserade på marknadslogik som inte löser grundproblemet, det vill säga systemets fossilbränsleberoende, kapitalismens tillväxtnoja och den hejdlösa konsumtionen. Under tiden som falska lösningar testas fortsätter de industrialiserade och högkonsumerande grupperna i världen bejaka utvinning av fossila bränslen och dess användning. Moder Jords feber höjs och COP-möten blir främst tillfällen då världens ledare konstaterar det febriga tillståndet utan att vilja sätta stopp för feberns orsaker.

Kräver satsning på småjordbruk

Som alternativ till klimatkrisen har urfolk, småbrukare och lantarbetare krävt en medveten satsning på småjordbruket. Detta förser oss med mat, är lågenergikrävande, ger jobb och kyler ner planeten då den binder koldioxid. För att uppnå matsuveränitet och energisuveränitet måste länderna satsa på att bli självförsörjande på närproducerad matproduktion samt energiförsörjning genom småskaliga hållbara energianläggningar.

Folkrörelserna i Latinamerika har även presenterat förslag på andra åtgärder för att säkra planetens framtid. Under Folkens Klimatkonferens i Cochabamba, Bolivia 2010 var ett av de centrala förslagen att förse planeten med rättsligt skydd. Detta uttryckt i Deklarationen om Moder Jords rättigheter, ett förslag som Bolivias regering presenterade inför FN.

Vill inrätta klimattribunaler

Ytterligare förslag var att inrätta Klimattribunaler som i likhet med de Internationella Tribunalerna som dömer kring krigsförbrytelser skulle kunna ställa företag som begår miljö- och klimatbrott till svars och eventuellt döma dem för ”ecocide” eller miljömord. Utöver dessa förslag fanns även ett om en världsomspännande folkomröstning kring klimatet. Något som skulle vara folkbildande, motverka det demokratiska underskott som karakteriserar COP-mötena samt engagera folk bakom klimatmål.

Alla dessa förslag kräver grundliga förändringar av dagens system och utmanar oss att tänka kring andra sätt att organisera världen och förvaltningen av naturen där människor ingår. Folkrörelserna i det globala syd vill motverka klimatskiften med systemskifte. Men urfolksrörelsen vill även bort från system där naturen ses enbart som resurskälla och bort från idén att utveckling är synonym med ohejdbar materiell och ekonomisk tillväxt. Ett paradigmskifte som i den latinamerikanska diskussionen går under namnet: Det Goda livets samhälle. Ett samhälle baserat på harmoni mellan människor och natur.

Den svenska regeringen borde ta till sig av dessa perspektiv och visa detta genom:
– Att skriva under FN-konventionen ILO 169 som ger det samiska folket erkännande.
– Att verka för att Romstadgan kompletteras med brottet miljömord (ecocide).
– Att bistånd och andra resurser avsätts till projekt som underlättar för urfolksorganisationer och småbrukare att utveckla klimatomställningsförslag.
– Att i allmänhet driva en linje som betonar klimaträttvisa och omställning med folklig inflytande.

Carmen Blanco Valer