Det är lätt att få skuldkänslor när de arbetare som producerat vår mat får extremt låga löner. Men skuldkänslor löser inga problem, skriver Vsevolod Lukashenok. Foto: Bernadette Wurzinger, Pixabay

Krönika

Skuldkänslor skapar inte anständiga arbetsvillkor

I mitten av oktober lanserade den globala hjälporganisationen Oxfam en kampanj för anständiga arbetsvillkor i matindustrin. Kampanjen hade ett enkelt och tydligt upplägg – att servera en trerätters måltid för endast 2 kronor. Priset motsvarar summan som arbetarna som har odlat och plockat råvarorna får för den serverade maten. ”Världens orättvisaste restaurang” löd Oxfams slogan för kampanjen som knöt an till FN:s globala hållbarhetsmålet om anständiga arbetsvillkor.

Jag besökte restaurangen.  Ett inrett växthus uppställt på Norrmalmstorg, centralt i Stockholm. Kampanjens slogan stod skriven på glasväggarna och åtta besökare blev serverade åt gången. De slagkraftiga orden drog till sig blickar från förbipasserande. Ordvalet var säkerligen noga genomtänkt utifrån syftet att inte bara väcka intresse, utan också medlidande och viss frustration. Men framför allt väckte orden det som vi tenderar att känna när vi får reda på orättvisor – en känsla av skuld. Kampanjen skulle trigga besökarnas skuldkänslor kopplade till att äta mat som producerats på ett orättvist sätt, mat som är full av lidande.

Och det är ju sant. Arbetare i matindustrin behövs för att råvaror till slut ska kunna hamna på våra tallrikar. Trots det är lönerna för arbetarna i länder som Pakistan, Brasilien och Sydafrika, som Oxfam nämner, nästan obefintliga. De rika ländernas konsumtion vilar på en snedvriden maktordning. Höginkomstländer behöver arbetskraft (och mat!) och låg- och medelinkomstländer tillfredsställer behovet för att åtminstone få en liten del av de rika ländernas kapital. Oxfams kampanj, likt många andra, glömmer bort detta grundläggande förhållande mellan länder.

För tipsen jag fick under restaurangbesöket var att känna, tänka, vara medveten och diskutera. Så låter ofta lösningar på världens orättvisor. Trots att Oxfam, i samband med denna kampanj, skriver att “politik, näringsliv och civilsamhälle har en mycket viktig roll” var diskussionen på restaurangen begränsad till att betrakta oss besökare som konsumenter vars största förändringskraft ligger i att tänka på sin konsumtion. Detta förstärker känslan av att förändring endast är möjlig genom konsumtion. Istället kunde det vara ett tillfälle att lyfta Oxfams krav på företagens ansvar och lagstiftning.

Vi känner skuld för att riset kostar 20 kronor kilot eller att mat från en dyr restaurang med all sannolikhet inte genererar högre inkomst till de arbetare som gör våra matvanor möjliga. Våra skuldkänslor skapar dock inte anständiga arbetsvillkor. Oxfams roll bör vara att framhäva att det är strukturella åtgärder som behövs.

 

Dela det här: