Sedan tidigt 2000-tal har modeindustrin producerat så kallat ”fast fashion” – trendiga och kortlivade klädesplagg som snabbt byts ut mot nya trender, och modeindustrin står i dag för cirka 10 procent av de globala koldioxidutsläppen. Detta är den andra delen av Utvecklingsmagasinets undersökning av klädindustrins baksida.
I början av 2000-talet började fast fashion att växa på riktigt. Innan dess producerade textilindustrin bara hälften så många klädkollektioner. Modeindustrin har fått ta emot kritik eftersom företag inom branschen inte tar ansvar för sociala frågor och miljöpåverkan – trots att klädindustrin står för cirka tio procent av de globala koldioxidutsläppen.
– Billiga konsumtionsprodukter säljs till oss till stor del på grund av globaliseringen, men de har producerats till priset av medelklassjobb, hantverk och stabila samhällen, skriver författaren Elisabeth L. Cline i boken “Overdressed: Shockingly High Cost of Cheap Fashion”.
Civilsamhällesorganisationer och i viss mån enskilda regeringar ställer krav på företag, och företag kan inte agera helt ansvarslöst eftersom alla har juridiska skyldigheter och rättigheter, skriver konsulten Jennifer A Zerk i hennes bok om företags samhällsansvar, så kallat “Corporate Social Responsibility” (CSR). Men företag som producerar och säljer sina varor i ett land har mindre påverkan på klimatet, till skillnad från internationella företag som H&M och Zara.
Att integrera mänskliga rättigheter inom företagsamhet skulle kunna jämna ut ansvarsfördelningen för klimatet så att internationella modekedjor börjar att arbeta hållbart. Textilindustrin behöver skapa en hållbar balans genom att bland annat kräva samarbete mellan designers, tillverkare och konsumenter, menar bland annat forskaren Kirsi Niinimäkii.
– “Slow fashion” är framtiden. Men det är svårt att ändra konsumentbeteenden eftersom kläder framförallt används för nöjets skull, skriver hon i en vetenskaplig tidskrift.
Doktoranden Bahareh Zamani vid Chalmers tekniska högskola fokuserar på andra lösningar än att förändra konsumtionsbeteenden, eftersom låga priser är och alltid kommer vara lockande. Några alternativa lösningar är att öka textilåtervinningen och att upprätta så kallade klädbibliotek – där man kan låna kläder till en låg avgift.
Europas klädkonsumtion kräver mycket resurser i utvecklingsländer
Fast fashion-industrin producerar klädesplagg som används ett fåtal gånger innan de slängs. Det har bidragit till ökat avfall som västvärlden ofta donerar till utvecklingsländer. Några länder, däribland Kina, har förbjudit textilimport eftersom den har ersatt den inhemska produktionen.
Inom textilindustrin används stora mängder vatten, kemikalier och koldioxid. Under 2015 användes uppskattningsvis 200 ton vatten under produktionen av ett ton textil. Majoriteten av vattenkonsumtionen går till bomullsproduktionen, en produktion som hela tiden ökar på grund av efterfrågan på kläder. Polyesterproduktionen kräver inte lika mycket vatten som bomull, men den kräver tre gånger så mycket energi eftersom det tillverkas av icke-förnybara källor som olja och naturgas.
Textilindustrin använder mer än 15 000 olika kemikalier under tillverkningsprocessen av kläder och ungefär 80 procent av konsumerande textilier i EU tillverkas utanför området. Det försvårar beräkningen av mängden kemikalier som används. En textilfabrik i Europa som ligger i slutskedet av produktionen använder över 466 gram kemikalier per kilo textil, medan textilier som markeras att vara tillverkade i EU är egentligen importerade under halvklara skick som sedan färdigställs på plats. Det innebär att textilindustrin har en fortsatt hög påverkan på miljön – som framförallt Västvärlden är med och bidrar till.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se