Efter hot från USA har Sverige ännu inte skrivit på FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Om inte Sverige vågar, hur ska då fattigare länder våga ta ställning? Länder som riskerar indraget bistånd och minskat samarbete. Nu måste Sverige stå upp för demokratin inom nedrustningen, skriver Josefin Lind på Svenska Läkare mot Kärnvapen.
Den 7 juli 2017 skrevs historia. 122 stater röstade för en konvention som förbjuder kärnvapen på FN:s högkvarter i New York. Trots att kärnvapen är det mest inhumana vapen som någonsin skapats så tog det 72 år från att de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki nästintill förintades av de japanska atombomberna innan förhandlingar om att förbjuda dessa massförstörelsevapen kom till skott.
Under fyra veckor pågick intensiva diskussioner om i vilken kontext konventionen befinner sig och vilken omfattning den skulle ha. Slutprodukten blev FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition on Nuclear Weapons, TPNW) som bland annat förbjuder innehav, utveckling, tester, produktion, tillverkning, överföring, lagring, användning eller att hota om att använda kärnvapen.
De stater som deltog i förhandlingarna och också har drivit på för att förhandlingarna skulle bli av var kärnvapenfria stater, de allra flesta länderna från södra halvklotet. Det är naturligt då 90 procent av den södra hemisfären täcks av kärnvapenfria zoner som innebär att dessa stater redan är förpliktade att inte inneha, utveckla eller bygga sina säkerhetsdoktriner på kärnvapen. För dessa länder är en signering av kärnvapenkonventionen inte ett så stort åtagande. Men förutom dessa stater deltog en rad europeiska stater, bland annat Sverige, Irland, Schweiz och Österrike. Dessa länders deltagande och underskrifter kan innebära desto högre grad av nya åtaganden och stärka effekten av konventionens ikraftträdande.
Viktigt med global samlad kraft
En viktig aspekt av konventionens potential är inte minst den globala samlade kraften, att ena stater från kärnvapenfria zoner på det södra halvklotet med europeiska stater. Sverige är där en nyckelstat med sin långa trovärdiga nedrustningstradition. När Sverige lade ner arbetet för en svensk atombomb på 60-talet kvarstod en hög trovärdighet i nedrustningsförhandlingar – genom den tekniska kompetens och den politiska kredibilitet som Sverige fick som en stat som valde bort atombomben.
Även om såväl den tekniska kompetensen och den politiska trovärdigheten inte är lika hög idag som den har varit ser många länder till Sverige. En svensk anslutning sätter en hög trovärdighetsstämpel på avtalet. När avtalet har trätt i kraft och statsparterna möts för första gången, om Sverige då inte finns i rummet som statspart är det en stor tragedi för svensk utrikespolitik och ett undantag i historien.
När konventionen väl var antagen uttryckte ordföranden för förhandlingarna, ambassadör Elayne Whyte från Costa Rica: ”Äntligen har demokratin kommit till kärnvapennedrustningen!”.
Vi hade uppnått något som många sagt var naivt – och även omöjligt. Kärnvapen är ett uttryck och en symbol för förtryck. Några få stater (9 stycken: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan, Israel och Nordkora) anser sig ha rätten att hålla resten av världen gisslan genom att konstant utöva ett hot om att använda kärnvapen.
Även om kärnvapen finns i ett fåtal länder så känner kärnvapen inga nationsgränser och dess effekter är globala. Inte minst de redan mest utsatta riskeras i de katastrofala effekter som kärnvapen orsakar.
Handlar om kolonialt förtryck
Även om mycket har hänt i världen sedan kolonialstatsväldena avskaffades så finns det koloniala förtrycket kvar i många internationella frågor. Kärnvapen inte undantaget. Kärnvapenstaterna pressar de kärnvapenfria staterna och sina före detta kolonier att agera på det sätt som gynnar kärnvapenstaterna bäst.
Genom hot om indraget bistånd, avbrutna samarbeten med mera hindrar de sina före detta kolonier att utöva sin demokratiska rätt i världen, FN-systemet och nedrustningen. Även vi i Sverige har märkt av detta arbetssätt. USA:s försvarsminister har hotat den svenska regeringen för att Sverige inte ska ansluta sig till kärnvapenkonventionen, då han menar att det kan komma att riskera framtida militära samarbeten.
Det finns så många bevis på detta skamlösa beteende vilket också sträcker sig långt bak i tiden och i många frågor. Till exempel är det svårt för många stater i Afrika och Oceanien att ta ställning till kärnvapenkonventionen då de inte vågar äventyra relationerna med – och biståndet från – kärnvapenmakterna. Det är skrämmande att se hur stater i praktiken inte har någon faktisk självbestämmanderätt, trots att de på pappret är fria stater.
Sverige sänder signal till världen
Mot denna bakgrund blir Sveriges agerande ännu viktigare. Sveriges agerande sänder en signal till resten av världen eftersom Sverige länge har setts som en föregångare när det kommer till nedrustning. Men även för att Sverige historiskt har varit en stark och viktig röst för många kolonialstater, bland annat i avskaffandet av apartheid.
När Sverige nu börjar agera efter USA:s direktiv blir det såklart ännu svårare för de före detta kolonierna att sätta sig upp mot stormakterna och ta risken att få indraget bistånd och samarbete. Om inte ett självständigt, europeiskt och framstående land som Sverige vågar ta egna beslut om kärnvapennedrustningen, hur ska då andra våga? Låt demokratin komma till nedrustningen på riktigt!
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
