Den svenska utrikesjournalistiken har rustats ner under de senaste åren. Artiklarna blir allt kortare, granskningarna färre och utrikesredaktionerna förlitar sig allt mer på material från utländska nyhetsbyråer. Inte ens det stora svenska biståndet granskas i dag nämnvärt av journalister. Därför startar vi nu Blank Spot Project för att bevaka världens vita fläckar, skriver journalisten Nils Resare.
Den första juli 2011 greps Martin Schibbye och Johan Persson i Ogaden efter att ha försökt granska ett svenskt oljebolag som misstänktes bryta mot de mänskliga rättigheterna. Den gången gick det inte vägen och reportaget blev aldrig skrivet. Historien om olja blev en historia om bläck.
Behövs ögonvittnesskildringar
För de flesta är det självklart att denna typ av granskningar ibland måste genomföras. Det behövs ögonvittnesskildringar på plats för att avfärda eller belägga ett rykte om allvarliga missförhållanden. Det behövs någon som tar på sig kängorna och besöker avlägsna platser för att dokumentera vad som sker.
Tyvärr görs denna typ av granskningar allt mer sällan. Under senare år har den svenska utrikesjournalistiken rustats ner, artiklarna blir allt kortare, granskningarna färre och utrikesredaktionerna förlitar sig allt mer på material från utländska nyhetsbyråer eller på brandkårsutryckningar där reportern knappast hinner skaffa sig en bild av vad som sker.
Slarvarvoden till frilansare
Svenska dagstidningar har gjort det till rutin att betala slavarvoden till frilansare som lägger ner sin själ i att rapportera om missförhållanden och misstänkt korruption utomlands.
I många fall får de svenska mediekonsumenterna nöja sig med det budskap som UD eller företagens PR-avdelningar väljer att berätta. Inte ens det stora svenska biståndet granskas i dag nämnvärt av journalister.
Frågan är vem som då ska ta reda på om svenska demokratisatsningar i Kongo verkligen gör nytta, om svenska vapenexportörer betalar mutor i Brasilien eller om svenska oljebolag bryter mot mänskliga rättigheter i Etiopien. De enda gånger som det görs är när svenska grävreportrar har tagit egna initiativ till samarbetat med utländska journalister eller civilsamhällesorganisationer, som till exempel i fallet med Jas-mutorna eller Telia Sonera i Uzbekistan.
Svenska mutor upptäcks inte
Enligt chefen för Riksenheten för korruption, Gunnar Stetler, löper svenska företag som mutar sig fram i länder med svaga rättssystem nästan ingen risk att bli avslöjade. I de enstaka fall de upptäcks, och en förundersökning inleds, sker det nästan alltid tack vare modiga visselblåsare och journalisters trägna arbete att gräva fram sanningen.
Samma sak gäller om ett svenskt företag gör sig skyldigt till miljöbrott, eller brott mot de mänskliga rättigheterna. Särskilt i Afrika, Asien eller Latinamerika som i hög grad är obevakade av svenska medier.
Nödvändigt för demokratin
Jag menar att denna typ av bevakning är nödvändig för demokratiutvecklingen i Sverige liksom i övriga världen. I och med lanseringen av Blank Spot Project gör vi ett försök att bevaka världens vita fläckar – till dem hör granskningen av svenska företag, myndigheter och organisationer som verkar i utvecklingsländer eller i länder med svaga rättssystem.
Vi kommer att göra detta i samarbete med några av de främsta grävande journalisterna i bland annat Ryssland, på Balkan i Irak och i en rad afrikanska stater.
Samtidigt kommer vi att ge dessa journalister möjlighet att publicera sig på vår digitala plattform. Det kommer att öka genomslaget för deras arbete, även i hemlandet.
Den undersökande journalistiken har en inbyggd sprängkraft och är ofta den mest effektiva metoden mot korruption och maktmissbruk. Men till skillnad från biståndet saknar den idag nästan helt finansiering för att kunna bedrivas på ett systematiskt sätt.
Nils Resare
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se