Sverige kan och bör omedelbart genom Sida och Utrikesdepartementet stödja framåtblickande partier och organisationer som vill skapa en fungerande demokratisk kultur i Ukraina. Det menar Henrik G Ehrenberg och Alexander Mazurkin vid Kristdemokratiskt Internationellt Center.
Ukrainas president Janukovytj har gått under jorden och det är oklart var han befinner sig. En teori var att han kanske samlade stöd i östra Ukraina, men hans eget Regionernas parti meddelade i måndags att han blivit utesluten ur partiet. Partiets nye ledare, Sergej Tigipko, meddelade att partiet fördömer president Janukovytj agerande. Samtidigt har 77 parlamentsledamöter från Regionernas parti lämnat sina uppdrag med motiveringen att de inte accepterar det våld som utövats av regeringen. Detta betyder i praktiken att Regionernas parti blivit opposition.
Nya val till det ukrainska parlamentet kommer troligen att hållas i maj. Kommer vi att se fredliga val? Och vilka förutsättningar har Ukrainas partier att möta de utmaningar som ligger framför och de förväntningar som nu finns på dem – både från de egna medborgarnas och omvärldens sida?
I utländska medier presenteras ibland bilden att Majdan är en enad oppositionell kraft som samordnas av de tre största partierna – Timoshenkos parti Batskivshina, Klichkos parti Udar och det nationalistiska partiet Svoboda. Men denna bild stämmer inte med verkligheten – de som har varit på Majdan har upplevt hur många människor buat och visslat när oppositionsledare har hållit tal. Det verkar som att människor delvis tröttnat på oppositionen, som inte kunnat komma överens med varandra och som saknat en tydlig plan både för hur man skulle leda Majdanprotesterna och pressa på regeringen.
I det läget klev extremistiska grupper (som Pravyj sektor) fram som inte varit redo att kompromissa. Bland dem finns människor som varit redo att attackera myndighetsbyggnader och använda våld mot polisen. Oppositionen samt samordningsrådet för Majdan hade ingen makt att kontrollera sådana grupper som plötslig blev ganska populära bland dem som tänkte att det kanske var dags att starta en revolution ”på riktigt”. Vilken roll kommer sådana grupper att spela under valet i maj och vad kommer att hända om de utgör en del av det ukrainska parlamentet?
I helgen rapporterades det att en rabbi i Kiev uppmanat judar att lämna staden, i uppenbar rädsla för att landets extremister nu ska få fritt spelrum. De extremnationalistiska grupperna i Ukraina har sedan tidigare tydligt sagt att de kommer att pressa en annan grupp i landet hårt – de homosexuella. Några extremistiska grupper i Europa, även i Sverige, har sagt sig vilja åka till Kiev för att stödja sina systerrörelser.
Det är djupt oroande och risken är – efter dödandet av människor med offer från alla oppositionspartier – att en del riskerar att uppfatta våld som den mest effektiva vägen för att lösa problem.
Det ligger en tragik i att Ukraina under stor del av de senaste 20 åren har förspillt möjligheten att skapa en fungerande politisk kultur, där landets ledarskap med självklarhet speglar folkopinionen och där dialog och kompromiss är en naturlig del. Historien visar att en helt rak demokratisk utveckling inte tillhör vanligheterna. Framgångar följs av bakslag, men för varje bakslag finns förutsättningar att ta vara på tidigare positiva erfarenheter och över tid få en stadig demokratisk utveckling.
Det ligger i övriga Europas intresse att omedelbart och aktivt stödja de delar av det politiska landskapet i Ukraina som vill se framåt och skapa en fungerande demokratisk kultur. Oavsett var dessa partier definierar sig på den politiska höger-vänsterskalan krävs gemensamma ansträngningar för att hitta minsta gemensamma nämnare och fungerande former för hur de ska förhålla sig till varandra – och framför allt till dem som vinner kommande val. Landet behöver i första hand en politisk nationell samling, inte nödvändigtvis om sakpolitiska frågor, utan främst om de politiska spelreglerna.
Omvärlden har också ett intresse av att stödja framväxten av en ny politisk generation, som kan axla ansvar på alla nivåer, utan att ha fastnat i gamla strukturer och utan att vara präglade i allt för stor utsträckning av sovjet- och postsovjetisk mentalitet.
I Sverige finns en rad aktörer med upparbetade och fungerande relationer med Ukrainas demokratiska partier, exempelvis de partianknutna biståndsorganisationer som vi själva arbetar med. Staten, i form av biståndsorganet Sida och utrikesdepartementet, bör omedelbart sätta sig ned tillsammans med dessa organisationer för att hitta insatser av omedelbar, medellång och långsiktig karaktär, till stöd för en demokratisk utveckling via de kontakter som civilsamhället har.
En viktig och bärande del av sådana insatser är att motverka att ukrainska extremister får större inflytande och ställning i en situation som av många ukrainare kan uppfattas som kaotisk och ett demokratiskt misslyckande. Landets demokratiska ledare måste stödjas i sin förmåga att ta ansvar och möta människors förväntningar om en positiv utveckling. Det kan och bör Sverige göra omedelbart.
Henrik G Ehrenberg, ordförande
Alexander Mazurkin, östeuropaexpert
Kristdemokratiskt Internationellt Center
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se