Karta med förstoringsglas

Debatt

Sida kan inte outsourca landkännedomen

Biståndsmyndigheten Sidas uppdrag har under senare år blivit att flytta och förvalta pengar. Det finns ingen tid kvar för det som gör biståndet effektivare – att få kunskap och förståelse för miljön där biståndet ska passas in. Det skriver professorn Göran Hydén som nu föreslår en internutredning.

I sin nyligen publicerade gästkrönika här i Utvecklingsmagasinet har statsvetaren Daniel Tarshys kommit till biståndsförvaltningens försvar. Baserad på en rapport till Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) argumenterar han att förvaltningen under årens lopp har skurits ned så mycket att biståndets effektivitet påverkats negativt. Biståndsveteranen Inge Gerremo understryker i ett debattinlägg att möjligheten har minskat till ömsesidigt kunskapsutbyte och inlärande inom ramen för de partnerskap som nu politiskt reglerar det bilaterala biståndet.

Landkännedomen är borta

Det finns anledning att hålla med bägge inläggen. Biståndet har körts på så snål energi att hela maskineriet förlorat den kraft som behövs för att nå sina mål. Det kanske allra viktigaste som hänt är att den landkännedom som under myndighetens första tre årtionden införskaffades via Sidas egna inhyrda biståndsarbetare inte längre är tillgänglig. Idag är Sida huvudsakligen en finansiär. Myndigheten flyttar och förvaltar pengar snarare än utbyter kunskap och inhämtar erfarenheter från samarbetsländerna.

Kunskapen och erfarenheten hamnar i stället hos dem som Sida finansierar för att genomföra det svenska biståndet. Det rör sig främst om svenska enskilda organisationer, FN-organ och andra svenska myndigheter som Statistiska centralbyrån. Det är inget fel att ansvaret för biståndet sprids ut och erfarenheterna kommer andra än Sida till del. Men fotsoldaterna behöver en general som är redo att både leda och strida. I dagens mera komplicerade omvärld måste Sida stärka sin roll som vägledare, samtidigt som myndigheten får chansen att införskaffa egna lärdomar.

Sådan var Sidas position under sin ”guldålder”, då den var organiskt knuten till samarbetsländernas både myndigheter och samhälle. Även om den första generationen av svenska biståndsarbetare kanske något blåögt trodde att den svenska erfarenheten var bästa praxis var de samtidigt öppna för att lära sig från tillfället att få jobba i en främmande miljö. Det svenska biståndet kom i mycket stor utsträckning att bygga på de insikter de förde med sig tillbaka till Sverige. Sedan dess har banden med samarbetsländerna uttunnats. Biståndet är hårdare styrt av politikerna. Resultaten är viktigare än hur de nåddes. Sidas egna rutiner minskar fingerkänsligheten i kontakten med institutioner och folk i samarbetsländerna.

Pappersväldet tar över

Att höja förvaltningens värde och status inom biståndet är högst önskvärt, men en hård nöt att knäcka. Det är i grunden ett strukturellt problem. Det finns ingen tid kvar för det som gör biståndet effektivare – en förståelse och uppskattning av miljön där biståndet ska passas in. De som är anställda på Sida idag tvingas in i rollen som allmänadministratörer. Pappersvälde tar över. På sina kontor i de svenska ambassaderna sitter personalen instängd för att fullborda rapportering till hemmamyndigheten eller besvara e-post från kolleger i Stockholm, UD eller anställda inom de organisationer som får pengar från Sida. Under dessa omständigheter är det inte så märkligt att Sida har svårt att lära sig från sina egna erfarenheter. Eller att Sida numera bara är ett biståndsorgan bland många andra – utan den kraft som tidigare gav Sverige en ledande och respekterad ställning både bland mottagare och andra givare.

Rapportering är naturligtvis viktig men det är där skon klämmer. Den sker på bekostnad av att lära känna samarbetsländernas samhälleliga och politiska sammanhang. Eftersom tonvikten i rapporteringen ligger på att förmedla en bild av hur utvecklingen i landet kan hänföras till svenska biståndsmål blir denna lätt både ytlig och skev. Nyanserna blir lidande och kontexten saknas. Resultatet blir att rapporten ger en bild av mottagarlandet som tenderar att överdriva både det positiva och det negativa.

Det som lättast faller bort är förståelsen av kontexten och respekten för ländernas historiska bakgrund – inte bara den koloniala men också – och kanske framförallt – den förkoloniala. Att glömma bort hur den senare påverkar politik och samhällsutveckling i Afrika idag är som att bortse från hur slaveriet till dags dato påverkar Amerika både socialt och politiskt.

När vi talar om att stärka biståndsförvaltningen är det just behovet av kontextförståelse som måste ges större vikt och utrymme. Situationsanalyser författade av personer med god landkännedom och förståelse för det svenska biståndets mål och metoder är kanske det enklaste sättet att ta itu med frågan. Uppdraget bör inte utföras av en konsult utan någon som har en permanent ställning inom Sida. Det är därför problemet går djupare och borde bli föremål för en internutredning om hur kunskapsutbytet kan stärkas och kontexten kan beredas en större plats i rapporteringen hemåt.

Dela det här: