Regeringens biståndsplattform har för allvarliga brister för att som avsett fungera som den svenska biståndspolitikens övergripande styrdokument. Den saknar omvärldsanalys och visioner om hur en rättvis och hållbar värld ska uppnås. Det är allvarligt, menar Gabi Björsson, Aleksander Gabelic, Kristina Henschen, Jens Orback, Annica Sohlström och Ann Svensén.
Idag debatteras regeringens biståndspolitiska plattform i riksdagen och på tisdag tas med all sannolikhet beslutet om den starkt kritiserade plattformen.
Det svenska biståndets styrning har fått kritik under lång tid och det har funnits behov av mera långsiktighet och strategiskt tänkande. Därtill har det varit nödvändigt att klargöra hur en flora av styrdokument förhåller sig till varandra. Vi hade därför sett fram emot en process där regeringen efter samråd med olika aktörer i biståndet och inte minst med representanter för målgrupperna för biståndet, skulle presentera en modern omvärldsanalys, sin syn på vad som bidrar till en rättvis och hållbar utveckling och slutligen hur svenskt bistånd bäst bidrar till detta.
Frustrationen var därför stor när det var först efter skarp kritik som civilsamhällets organisationer överhuvudtaget fick möjlighet att yttra sig om plattformen och då under en tidspress som varken tillät diskussion med våra partners eller analys.
Besvikelsen och oron över resultatet, den biståndspolitiska plattformen, är stor. Vi har fått en produkt som innebär en tillbakagång i synen på bistånd, som inte relaterar till dagens omvärld och globala utmaningar
En av de allvarligaste bristerna är att biståndsplattformen saknar omvärldsanalys och visioner om hur en rättvis och hållbar värld ska uppnås. Hur ser regeringens omvärldsanalys ut? Vad anser regeringen leder till en rättvis och hållbar utveckling? Hur ska Sverige bidra genom sin politik? Hur ska svensk biståndspolitik bidra? Var har Sverige sina mervärden?
Alla som arbetar med bistånd vet att långsiktighet är en viktig förutsättning för ett lyckat och uthålligt arbete. Då behöver man veta vilken roll regeringen anser att bistånd har i en globaliserad värld, där handel, utländska investeringar och migranters hemsända pengar blivit allt viktigare. Här är plattformen tom på innehåll, och regeringens avsikt med biståndet höljd i dunkel. Hur målen för svenskt bistånd ska uppnås finns inte tydliggjort. Likaså saknas en förklaring om hur biståndspolitiken ska kopplas till övriga politikområden som är lika viktiga för en hållbar utveckling.
Mellan de luftiga mål som regeringen sätter upp och de människor som befinner sig i fattiga länder saknas ett viktigt mellanliggande perspektiv i plattformen, nämligen de viktigaste förändringsaktörerna; institutioner och myndigheter, civilsamhället och näringslivet i fattiga länder. Näringslivets betydelse lyfts fram i plattformen medan regeringens syn statens och civilsamhällets roll är oklar.
Myndigheters inverkan på fattiga människors levnadsvillkor och förmåga att ta strid för sina rättigheter är avgörande. Det gäller både stöd till verksamheter som öppnar samhällen och undanröjer korruption, och stöd till samhällsfunktioner och samhällsinstitutioner. Om människors rättigheter ska respekteras och fördjupas måste också de institutioner som ska åstadkomma dessa förändringar stödjas.
Civilsamhällets organisationer är centrala aktörer i arbetet för att utkräva hållbarhet, mänskliga rättigheter och utveckling för alla. Vi menar att den roll civilsamhället spelar i Sverige såväl som i mottagarländerna måste finnas beskriven i plattformen. Civilsamhällets organisationer har länge arbetat för att betona människors egenmakt och ansvar för sin egen utveckling och att det är när människor går samman som krafter skapas som kan utkräva ansvar och förändring. Den synen har speglats av den tidigare målformuleringen för biståndet. I regeringens nya plattform ändras denna syn, till att genom bistånd ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Det innebär att regeringen går från att se människor i fattiga länder som subjekt, ansvariga och kapabla, till att göra dem till objekt för svenskt bistånd. Likaså betonas individens förmåga snarare än den kraft som skapas av organisering. Vi frågar oss vilken analys som ligger bakom detta förändrade synsätt?
Regeringen har fått mycket kritik för hur biståndsanslaget urholkats och använts till annat än fattigdomsbekämpning. Dessvärre fortsätter regeringen med urholkningen, vilket tydliggörs genom att plattformen bara ska gälla en del av biståndet. De stora poster som räknas av från biståndet – Sverige fortsätter att vara det land i världen som har högst avräkningar framför allt för flyktingmottagande – omfattas inte. Regeringen erkänner här att avräkningarna inte är ”biståndsverksamhet”. Därför vore det enda rimliga att dessa kostnader bars av andra budgetposter och inte tilläts urholka enprocentsmålet.
Vi tycker inte att den biståndspolitiska plattformen fungerar som det övergripande styrande dokument som den är tänkt att vara. Den behöver förbättras för vara ett tydligt vägledande dokument för svenskt bistånd. Klargör vilka de största utmaningarna är för en rättvis och hållbar värld. Beskriv hur förändring sker i önskvärd riktning. Berätta hur svensk politik kan bidra och beskriv i synnerhet hur svenskt bistånd ska bidra. Och framförallt lyssna på de som berörs.
Gabi Björsson, Afrikagrupperna
Aleksander Gabelic, FN-förbundet
Kristina Henschen,LO-TCO Biståndsnämnd
Jens Orback, Palmecenter
Annica Sohlström, Forum Syd
Ann Svensén, Individuell Människohjälp IM
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se