Läget i Etiopien är kritiskt. Det pågår flera väpnade konflikter i landet, samtidigt som livsmedelsbristen breder ut sig och ekonomin är i kris. Risken är stor för massvält i Tigray – regionen som har varit drabbad av en av nutidens blodigaste och mest destruktiva krig. Utan dialog mellan ledare för landets olika folkgrupper om hur gränsdragningarna ska se ut mellan regionerna och vilket styrelseskick landet ska ha är det svårt att se hur någon verklig fred ska kunna åstadkommas i Etiopien. Det skriver Pierre Frühling, tidigare diplomat, biståndsarbetare och journalist.
Kriget i regionen Tigray är visserligen över, men flera andra väpnade konflikter plågar nu landet. Till följd av de ökade militärutgifterna och den förstörelse som konflikterna har orsakat är landets tidigare så blomstrande ekonomi nu i kris och statens resurser knappa. Livsmedelsbristen sprider sig i landet, som förutom kriget även har drabbats av svår torka. Värst är läget i Tigray, där erfarna bedömare varnar för massvält – kanske liknande den på 1980-talet, då minst en miljon människor dog. Men nödropen från de lokala myndigheterna har hittills viftats bort av den federala regeringen. Om situationen inte snabbt förbättras är risken stor för en omfattande katastrof.
Ett av seklets mest brutala och omfattande krig
Kriget i Tigray utkämpades mellan den federala etiopiska krigsmakten (ENDF) i allians med väpnad milis från regionen Amhara och trupper från grannlandet Eritrea på ena sidan och Tigrays väpnade styrkor (TDF) på den andra. Det pågick under ganska exakt två års tid, från november 2020 till november 2022. Det var ett brutalt krig som för det mesta utkämpades i medieskugga och inte gav upphov till stor internationell uppmärksamhet. Den etiopiska regeringens ansträngningar till mörkläggning var nämligen mycket framgångsrika. Telefonförbindelserna till provinsen Tigray klipptes av, internet stängdes ned och inga journalister tilläts resa in för att rapportera.
Därtill kom en ytterst aggressiv hållning gentemot de länder (däribland USA och Kenya) och organisationer (främst EU och även FN) som vågade sig på att undra eller kritisera – det här var helt och hållet en intern nationell angelägenhet, sa den etiopiska regeringen. Och premiärminister Abiy Ahmed hävdade länge att det egentligen inte ens var ett krig, utan bara en ”kirurgisk operation mot den olagliga politiska ledningen” i Tigray.
I dag står det klart att det blev ett av de allra blodigaste och mest destruktiva krigen i världen under detta århundrade. Enbart antalet civila dödsoffer i Tigray uppskattas till över en halv miljon människor, varav huvuddelen dog till följd av regeringens blockad av mat och mediciner. Det vill säga: de dog av svält och behandlingsbara sjukdomar.
Under kriget utsatte de angripande styrkorna provinsen Tigray för storskalig och systematisk förstörelse. Fabriker, kontor, sjukhus och skolor plundrades och förstördes, liksom ett stort antal livsmedelsförråd. El- och vattenförsörjningen raserades. Ett stort antal byar och odlingar brändes. Massvåldtäkt användes som vapen och omkring en miljon av provinsens fem miljoner invånare tvingades fly sina hem. Till detta kommer de rent militära förlusterna, som för Tigrays del sannolikt uppgår till flera hundratusen; alla män och kvinnor i arbetsför ålder.
På hösten 2022 närmade sig situationen i Tigray en humanitär katastrof. I vissa områden hade befolkningens konstanta hungertillstånd börjat övergå i regelrätt svält. Då, den 2 november 2022, kom äntligen nyheten att parterna, den etiopiska federala regeringen och Tigray People’s Liberation Front (TPLF), hade undertecknat ett avtal om eldupphör (CoH) – ett avtal som stöddes av Afrikanska Unionen (AU), som också skulle övervaka att det åtlyddes.
Eldupphör, men inte ett fredsavtal
Avtalet kom oväntat, och möttes på de flesta håll med stor glädje och lättnad. Men många bedömare var också skeptiska. Avtalet innehöll föga om en verklig fredsprocess utan rörde mest eldupphör, flera avtalspunkter var otydliga och en del viktiga tidsangivelser (rörande avväpning och demobilisering av de tigreanska styrkorna) var orealistiskt korta. Dessutom var Eritrea, som fortfarande hade många tusen soldater i Tigray, inte med på båten; man hade inte deltagit i förhandlingarna och intog genast en avvisande hållning. Så vad talade egentligen för att avtalet skulle hålla?
I dag har mer än ett år gått sedan avtalet undertecknades och resultaten hittills har varit bättre än väntat. Viktigast av allt är att det regelrätta kriget faktiskt är över. Tigraystyrkornas tunga vapen har överlämnats till den nationella krigsmakten (ENDF) och en civil regering bestående av lokala politiker har återtagit administrationen av regionen Tigray.
Samtidigt finns eritreansk militär fortfarande kvar i vissa delar av regionen och stora landområden (särskilt i nordvästra Tigray) har inte återlämnats, varför mycket få av internflyktingarna har kunnat återvända hem. Avtalets löfte om ansvarsutkrävande för övergreppen under kriget (och kompensation till offren) har förblivit tomma ord, liksom paragrafen om försoning och övergångsrättvisa.
Ansvaret för detta faller också på USA, EU och andra aktörer som under 2023 släppte sina krav inom dessa områden för att i stället normalisera sina relationer med Etiopien och återfå landet som en viktig allierad på Afrikas horn. Plötsligt röstade man inte ens för fortsatt finansiering av FN:s särskilda kommitté rörande övergreppen under kriget. De humanitära principerna och offrens rätt vägde nu lätt i förhållande till de omedelbara geopolitiska behoven. Därmed har man tyvärr också bidragit till att försämra förutsättningarna för en verklig försoningsprocess i landet, vilket i sin tur mycket väl kan leda till nya konflikter.
Vidare har återuppbyggnaden efter kriget (som skulle finansieras via den federala regeringen) gått långsamt, vilket har inneburit fortsatt rekordlåg produktion inom jordbruket och omfattande arbetslöshet. Därmed har den utlovade återanpassningen till ett vanligt liv för soldater och andra stridande, som rör drygt 250 000 personer enbart i Tigray, inte kunnat genomföras.
Inte heller löftet om att det humanitära biståndet skulle återupptas fullt ut efter kriget har uppfyllts. Efter en långsam start i början av 2023 krympte matleveranserna återigen dramatiskt, vilket berodde på att den amerikanska biståndsmyndigheten USAID och World Food Program (WFP) i mars samma år stoppade allt livsmedelsbistånd till Etiopien efter rapporter om storskalig korruption. Trots att behoven var akuta bland den hungrande civilbefolkningen återupptogs matbiståndet först under hösten 2023.
I denna redan mycket kritiska situation har Tigray, och flera andra delar av landet, nu även drabbats av svår och utbredd torka. Den humanitära situationen är dramatisk och i slutet av december varnade provinsregeringen i Tigray att man hotades av en omfattande svält och bad om hjälp. Svaret från huvudstaden Addis Abeba blev en utskällning. Det fanns nämligen ingen svält i Tigray, sade den federala regeringen, detta var enbart missvisande påståenden. Samtidigt tillkännagav premiärminister Abiy Ahmed att landet nu hade blivit självförsörjande på vete; men någon extra nödhjälp sändes inte till Tigray.
Sedan dess har varningarna om annalkande storsvält upprepats både av erfarna bedömare och organisationer på plats som Oxfam och FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp (UNOCHA). Mer än tre miljoner människor i Tigray är i dag i behov av nödhjälp och drygt en miljon av dessa lever i ”akut hunger”; ett tillstånd som snabbt kan leda till massvält. Men den federala regeringen har ännu inte begärt någon särskild internationell hjälpinsats. Tvärtom förnekar man fortfarande situationens allvar. I slutet av januari besökte premiärminister Abiy Ahmed till och med FAO:s högkvarter i Rom för att motta en medalj för regeringens ”vision, ledarskap och åtaganden vad gäller livsmedelssäkerhet” i Etiopien.
Regeringens kallsinta attityd till de dramatiska behoven i Tigray beror till stor del på att man i dag har flera andra väpnade konflikter i landet att hantera. Konflikter som inte bara har förvärrats efter avtalet om eldupphör i Tigray, utan också på grund av detta. Avtalet med Tigray kan nämligen sägas ha karaktären av ett slags ”separatlösning”, vilket i den etiopiska kontexten nästan med nödvändighet skapar nya konflikter. Låt mig försöka förklara.
Regelrätta strider och gerillakrig i landets två folkrikaste regioner
Aldrig har de inhemska konflikterna i Etiopien varit så många och så våldsamma som i dag. Snart sagt varje region i landet har i dag sin egen konflikt, med etnisk prägel och av väpnad karaktär – med många döda, tilltagande osäkerhet och ett stort antal internflyktingar.
Etiopiens regionindelning följer i huvudsak språkmässiga och etniska gränser. I nästan varje region finns en klart dominant folkgrupp, med sin egen identitet, historia och språk. Men konflikterna är för den skull inte primärt ideologiska eller rasistiska. De rör i stället tillgången till jordbruksmark (80 procent av Etiopiens befolkning bor fortfarande på landsbygden), maktfördelningen inom området och förhållandet till den federala regeringen i Addis Abeba.
Att konflikterna nu förvärrats beror delvis på att centralmakten i dag är svagare än tidigare. Men det främsta skälet är att premiärminister Abiy Ahmed och hans parti (PP) alltsedan han kom till makten 2018 aktivt har använt sig av etniska motsättningar för att söndra och härska. Hans variant av ”etno-politik”, som användes i upptakten till kriget mot Tigray, har snabbt spridit sig till andra grupper och utgör i dag en toxisk faktor i Etiopien.
Allvarligast är den mycket omfattande konflikten i landets näst största region, Amhara, där undantagstillstånd råder sedan augusti 2023. Men läget är också mycket instabilt i landets folkrikaste region, Oromia. I båda fallen finns en länk till kriget mot Tigray och avtalet om eldupphör. Tydligast är detta när det gäller utvecklingen i Amhara.
Amhara – från allians till uppror mot regimen
I kriget mot Tigray byggde en stor del av den federala regeringens styrka på en allians med eliten i Amhara, vilket möjliggjorde en total mobilisering av regionens egen milis och tillväxten av de väpnade frivilligstyrkorna, kända under namnet Fano. Motiven på den amhariska sidan var dubbla. För det första ville man åter få inflytande över centralmakten, där man fruktade att oromofolket annars skulle bli alltför starka. För det andra ville man återta de bördiga landområden som sedan 1991 hade tillhört Tigray (främst i väst och nordväst, vid gränsen mot Sudan); områden som man hävdade ”historiskt sett” var en del av Amhara.
Redan i krigets inledningsskede trängde amhariska (och eritreanska) styrkor därför in i dessa områden, begick omfattande massakrer och övergrepp och fördrev hundratusentals civila tigreaner. Med den federala regeringens stöd ställdes områdena mycket snart under delstaten Amharas administration, ny personal bemannade lokalkontoren, skyltar på tigreanska byttes ut mot amhariska och nya ID-kort för befolkningen (där etnisk identitet är en viktig rubrik) utfärdades. ”Etnisk rensning” kallades detta av USA:s utrikesminister Anthony Blinken.
Den amhariska eliten och alla nationalistiska krafter i Amhara jublade – och stödet från den inhemska befolkningen till dessa grupper ökade. Men så kom avtalet om eldupphör och framtiden blev med ens osäker. I avtalet fanns endast en mening om vad som skulle hända med de marker man hade ”återerövrat”, nämligen att ”Parterna förbinder sig att lösa frågor som rör omstridda landområden i enlighet med landets konstitution”.
Detta var knappast ett erkännande av att de erövrade områden nu skulle tillhöra Amhara. Och även om den faktiska kontrollen fortfarande utövades av amharisk milis och administration så visade detta att man inte kunde lita på premiärminister Abiy Ahmed. Han hade inte låtit amharas delta i förhandlingarna med Tigray, och dessutom härstammade han ju själv från oromofolket.
Nu inleddes en intensiv kamp mellan Amhara och den federala regeringen, och när den federala regeringen i april 2023 beslutade att alla regionala milisstyrkor skulle inordnas i den nationella krigsmakten så vägrade tiotusentals milismän i Amhara att överlämna sina vapen och anslöt sig istället till Fano-styrkorna i bergen. Därmed förvandlades motsättningarna från politik till väpnad konflikt och det hela eskalerade snabbt.
Kulmen kom i juli-augusti 2023, då tusentals milismän intog flera städer i regionen – däribland Lalibela, med sina världsberömda kyrkor. Regeringen svarade med att utlysa undantagstillstånd och stora truppstyrkor sattes in för att ”återställa ordningen”. Konflikten är dock långtifrån över. I flera områden pågår i dag ett slags gerillakrig. Regeringsstyrkorna anklagas för omfattande övergrepp (även drönare har använts för att bomba) och hundratusentals invånare har tvingats fly sina hem. På grund av den senaste tidens svåra torka är bristen på livsmedel nu stor i vissa delar av Amhara, men säkerhetsläget försvårar distributionen av hjälpsändningar.
Utbredda oroligheter också i Oromia
Konflikten i regionen Oromia är mer komplicerad och består av en rad olika aktörer och dimensioner. Här finns också inslag av rent etniskt våld, främst i områden där grupper ur amharabefolkningen har attackerats. Överfall och kidnappning i syfte att kräva pengar (vilket över huvud taget inte fanns tidigare) har blivit vanligt, sprider rädsla och påverkar vardagslivet. Huvudsidan i konflikten är dock även här riktad mot den federala regeringen och rör krav på ökat inflytande, säkra gränser (inte minst på grund av historiskt betingad rädsla och misstro mot amharas) och ett slut på det man uppfattar som fortsatt förtryck och särbehandling av oromos.
Den synligaste aktören är Oromo Liberation Army (OLA), som i dag har viss territoriell kontroll i regionens västra delar. OLA bedriver ett gerillakrig, men anklagas även för mord på amharas som bor i området. Regimens svar har främst varit av militärt slag, vilket har lett till omfattande övergrepp och många internflyktingar.
Därmed har det lokala stödet för OLA ökat, men framförallt har misstron mot regeringen växt sig allt starkare. Inte heller här tycker man i dag att premiärminister Abiy Ahmed är att lita på. Och många fruktar att han ska komma med en separat överenskommelse när det gäller amharaledarnas krav, något man i så fall är säker på kommer att missgynna oromos.
Nationell dialog mot svält och fortsatta konflikter
Utan en seriös och öppen dialog mellan ledare för landets olika folkgrupper om hur gränsdragningarna ska se ut mellan regionerna och vilket styrelseskick landet ska ha – federalt och decentraliserat eller centralstyrt – är det svårt att se hur någon verklig fred ska kunna åstadkommas i Etiopien. Att åstadkomma en bred samverkan för att snabbt och kraftfullt förhindra att den växande hungersnöden i Tigray, Amhara och på andra håll i landet utvecklas till en katastrof kunde vara ett första steg mot en sådan dialog. För tillfället syns dock inga tecken på något sådant initiativ, och det är sent lidet. Hur omvärlden – Sverige inbegripet – agerar i detta läge kan därför ha ovanligt stor betydelse.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
