För första gången på över två decennier kommer nu larmrapporter om ökande klyftor i världen. Enprocentmålet bör därför, tvärtemot var Moderaterna anser, vara kvar. Utvecklingssamarbetet måste inriktas mer på global rättvisa och leda till mänsklig säkerhet och nedrustning och minskade klyftor mellan nord och syd, det menar utrikesutskottet för Feministiskt initiativ.
Sveriges ”biståndspolitik” växte fram under 1960-talet och sedan mitten av 1970-talet har biståndet eller utvecklingssamarbetet varit ca en procent av Sveriges bruttonationalprodukt, BNP. Det är internationellt sett en hög nivå och har varit en viktig symbol för Sveriges trovärdighet i internationellt samarbete. Det övergripande målet om fattigdomsbekämpning har kompletterats med att biståndet även ska riktas till människor som lever i förtryck. Humanitära motiv har stärkts och det här även kampen för universella rättigheter som demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. ”Bistånd på mottagarens villkor” och multilateralism har varit ledande principer.
Men nu går Moderaterna ut med föreslaget att minska biståndet i en första fas med 30 procent, drygt 15 miljarder. Nedskärningen motiveras enligt moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson med att ekonomisk press på fattiga länder är det som mest effektivt tar människor ur fattigdom, en typisk nyliberal utgångspunkt a lá Milton Friedman som effektivt skalar bort all humanism från utvecklingssamarbetet.
Enligt Elisabeth Svantesson är Moderaternas utgångspunkt att ekonomisk tillväxt tar människor ur fattigdom, ett påstående som är problematisk eftersom hon, som andra länder i den globala Norden, anser sig ha tolkningsföreträde kring vad ”utveckling” är. Moderaterna menar att enprocentsmålet gör biståndet ryckigt och försvårar en långsiktig planering. För budgeteringen till det svenska försvaret argumenterar de däremot för det rakt motsatta, där vill de istället öka anslaget till 2 procent av BNP. Finansiering av det svenska militära försvaret görs på flera sätt på fattiga länders bekostnad. Hur Moderaternas förslag om en tydlig ”tillväxtagenda” i utvecklingsländer ska genomföras är oklart men vi gissar att det handlar om tilltron till att privata företagsinvesteringar i utvecklingsländer ska sprida välstånd och rikedom inte bara i globala nord men också i globala syd.
Feministiskt initiativ tycker att Sverige ska gå motsatt väg till den Moderaterna stakar ut. Vi vill istället att Sverige förstärker sina insatser inom det svenska utvecklingssamarbetet.
Civilsamhällets plattform Concord har tidigare berömt Sveriges utvecklingssamarbete och dedikation till enprocentmålet. Men de tycker, liksom Feministiskt initiativ, att arbetet måste inriktas mer på global rättvisa. Utvecklingssamarbete måste leda till minskade klyftor mellan nord och syd, mänsklig säkerhet och nedrustning. I Sveriges nuvarande ”biståndsarbete” finns det många inneboende motsättningar. I förhållande till dessa kriterier kritiserar vi bland annat starkt att Sverige sedan mitten av 1990-talet regelbundet avsatt biståndsmedel till nationella utgifter för flyktingmottagande. Det är praxis enligt OECD:s biståndskommitté DAC, men enligt vår uppfattning djupt omoraliskt. Det är en mörk fläck i svensk biståndshistoria på liknande sätt som svensk vapenexport är en stor belastning för den så kallade feministiska utrikespolitiken. OECD har berömt Sverige för att vi har spelat en ledande roll i nord-syd samarbete men FN har kritiserat Sverige för vapenexporten. Även Sveriges politik för att bidra till att nå de globala målen för en hållbar utveckling, Agenda 2030, lider av inneboende motsatser och haltar rejält.
I tider av kris, så som miljökrisen och coronapandemin, är det särskilt relevant att påminnas om betydelsen av geopolitik och den industrialiserade världens koloniala arv. För första gången på över två decennier kommer nu larmrapporter om ökande klyftor i världen. UNDP konstaterar att år 2021 riskerar 265 miljoner människor akut matosäkerhet och ytterligare 100 miljoner människor kommer att leva i extrem fattigdom. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av coronapandemin. Enligt Human Development Index 2020 har den ekonomiska tillväxten i världen samtidigt medfört ett så hårt tryck på miljön att det kommer att begränsa utvecklingsmöjligheterna i framtiden. År 2020 har vi, i skuggan av pandemin, också sett hur våldet mot kvinnor ökat och att demokratin och kvinnors rättigheter försvagas i flera länder.
Feministiskt initiativ anser att ett feministiskt internationellt solidaritetssamarbete bör fokusera på social rättvisa utifrån principer om mänskliga rättigheter, och utgå från ett rättighetsperspektiv. Vi ställer därför frågan – var har ”det politiska” i utvecklingssamarbetet tagit vägen? Har program- och projektbyråkrati tagit över svensk bistånds- och säkerhetspolitik så att värderingsfrågor och solidaritet hamnat i bakgrunden?
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
