Det industriella jordbruket föder knappt 30 procent av jordens befolkning, men använder 75 procent av jordbruksmarken och är dessutom en stor klimatbov. Vi måste få ett stopp på utsläppen och satsa på småjordbrukarna – för både klimatets och matsäkerhetens skull, skriver de två Right Livelihood-pristagarna Pat Mooney och Nnimmo Bassey.
Om världen ska kunna minska växthusgas-utsläppen tillräckligt mycket för att hålla oss under en temperaturökning på 1,5 grader år 2100 så börjar tiden löpa ut. Den kommande månaden genomförs två konferenser som berör detta problem från två olika ändar, men helt isolerade ifrån varandra. FN:s kommitté för global matsäkerhet håller sitt årliga möte i Rom nu i mitten av oktober. De slår larm om att antalet människor som inte kan äta sig mätta på planeten plötsligt har ökat med 40 miljoner bara under det senaste året – mycket på grund av klimatförändringarnas direkta och indirekta effekter. De säger samtidigt att de fruktar att ett oförutsägbart klimat kraftigt kommer att minska den globala livsmedelsproduktionen under kommande årtionden.
FN:s klimatkonvention, UNFCCC, möts inom kort i Bonn och högt upp på deras agenda står behovet av att minska de växthusgaser som orsakas av jordbruket. Enligt experter står jordbruket för mellan en tredjedel och hälften av den globala uppvärmningen. Det som för regeringsrepresentanter i Rom handlar om matsäkerhet handlar alltså i Bonn om ett klimatproblem.
Mer utrymme till småbönder
Lösningen för både klimat- och matsäkerheten är att nedmontera den industriella livsmedelsproduktionen och få stater att ge mer utrymme till det växande och motståndskaftiga globala nätverk av småbönder. I rapporten ”Who Will Feed Us?” – som distribuerats till både Rom och Bonn – pekar organisationen ETC Group på att den industriella livsmedelsproduktionen använder minst 75 procent av världens jordbruksmark liksom den största delen av det fossila bränsle och de sötvattenresurser som jordbruket använder totalt. Samtidigt förser den industriella livsmedelsproduktionen endast 30 procent av världens befolkning med mat. Mer än 500 miljoner småbönder runt om i världen använder å andra sidan mindre än 25 procent av marken och nästan inga fossila bränslen eller kemikalier för att försörja 70 procent av mänskligheten.
Förutom att stora mängder fossilt bränsle används av de industriella matproducenterna, ödslas även pengar bort som annars skulle kunna riktas till att stödja en rättvis agroekologisk matproduktion och samtidigt sänka livsmedelspriserna för världens mer marginaliserade konsumenter.
Chockerande siffror
Statistiken från ETC Group är chockerande. Konsumenterna betalar 7,5 miljarder dollar varje år för den industriella matproduktionen, där halva produktionen sedan slösas bort på väg till konsumenten och där ungefär en fjärdedel av maten som kommer fram till konsumenten i OECD-länderna egentligen inte borde konsumeras då den leder till fetma och andra hälso-relaterade problem.
Utöver detta matsvinn, som uppgår till 3,5 miljarder dollar varje år, kostar matindustrins miljöskador – till exempel mark och vatten som förorenas – närmare 5 miljarder dollar. För varje spenderad krona i mataffären kommer konsumenterna att få betala ytterligare två kronor för de hälso- och miljöproblem som matproduktionen orsakar. Kort sagt, regeringar och konsumenter spenderar fem gånger mer på ett misslyckat livsmedelssystem än vad världen spenderar på krigsmaterial varje år.
Världens regeringar, som redan anser sig ha enorma utmaningar, frågar sig nu både i Rom och Bonn om de har några valmöjligheter? De mindre jordbruken kan idag förse 70 procent av världens befolkning med mat. Men kan de anpassa sina odlingsmetoder till klimatförändringarna och göra det tillräckligt snabbt, så att de kan föda världen år 2100? Vilket jordbruk, industriell matproduktion eller nätverket av småbönder, har bäst visat prov på att vara innovativt, snabbt och flexibelt – egenskaper som behövs för att vi ska klara hoten från ett oförutsägbart klimat?
Inga nya grödor eller boskapsarter
Svaret är glasklart. Vi vet idag att den industriella matproduktionen inte introducerat en enda ny gröda eller boskapsart under det senaste århundrandet. Däremot har den minskat den genetiska mångfalden med 75 procent, minskat våra valmöjligheter med ungefär en tredjedel och minskat näringsvärdet i vår mat med upp till 40 procent. Häpnadsväckande nog fokuserar industrin 45 procent av kostnaden för utveckling och innovation på endast en gröda – majs. Nätverket av småjordbrukare, däremot, har använt sammanlagt 7 000 olika grödor och 34 boskapsarter, och har tillfört 2,1 miljoner nya växtvarianter till den industriella matproduktionens 100 000 befintliga, under samma tidsperiod.
Småjordbrukarna har också en tradition av att snabbt och effektivt hantera nya förutsättningar. Vår närhistoria är fylld av bevis på att småjordbrukare – innan det fanns telegrafer, telefoner eller järnvägar – kunnat utveckla varianter av livsmedel anpassade för olika klimatförhållanden inom en till tre generationer. På detta vis spreds majsen över de flesta av Afrikas växtzoner och sötpotatisen planterades från mangroveskogar till bergstoppar på Papua Nya Guinea på mindre än ett sekel – och frön från Europa spreds av emigranter till den amerikanska kontinenten under en generation.
Måste flytta de ekonomiska resurserna
När vi jämför den industriella matproduktionen med nätverket av småjordbrukare så blir vår slutsats, grundad på våra nu sekel-långa erfarenheter av det storskaliga och högintensiva jordbruket som utvecklats för den industriella matproduktionen, att den industriella matproduktionens metoder är för dyra och att de inte går att ”skala upp”. För samtidigt som den industriella jordbruksutvecklingen skett så har nätverket av småjordbrukare, nästan helt utan statligt stöd, försett 70 procent av oss med mat. Och de skulle kunna göra så mycket mer samtidigt som utsläppen av växthusgaser skulle minska.
För att tala klarspråk. Att fortsätta på den inslagna vägen med fokus på stora jordbruk och ett fåtal grödor ofta kopplade till nyttjande av konstgödsel och besprutning är inget alternativ. Våra 10 000-åriga jordbrukstraditioner kommer att utmanas av odlingsförhållanden som vår planet inte skådat på 3 miljoner år – och vi kan inte förlita oss på hoppet. Vi måste minska jordbrukets påverkan på miljön och flytta de ekonomiska resurserna för att stärka nätverket av småbönder och på det viset säkerställa både mat- och klimatsäkerhet. Klockan tickar. Vägen framåt är ingen dans på rosor – men vi vet vilka steg som måste tas.
Pat Mooney och Nnimmo Bassey
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se