Historiskt sett har Sverige varit först i världen inom många politikområden. Bland annat med att anta en samstämmig politik för en rättvis och global utveckling (PGU) år 2003. Och inte minst med att vara före alla andra länder med sin feministiska utrikespolitik. En politik som i oktober fyllde fem år.
Sveriges feministiska utrikespolitik vilar på tre grundpelare: (1) ökad kvinnlig representation i fredsprocesser och rättssystem, (2) mer resurser för jämställdhet och kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa samt (3) lyftandet av kvinnors och flickors rättigheter.
Benämningen ”feministisk” är självklar för många av oss, men det är ingen hemlighet att den har varit kontroversiell både på hemmaplan och på den globala arenan. Denna politik verkar dock inspirera med tanke på att Kanada, Frankrike och Mexiko har anslutit sig till samma spår och numera också driver en feministisk utrikespolitik.
Jag är väl medveten om att världen kryllar av olika agendor och intressen. Vissa är skeptiska till titeln ”feministisk” då de inte ser några likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Dessa personer lever ofta i tron att det endast är kvinnor som gynnas av det. Tyvärr måste vi erkänna att mottagligheten hos vissa personer är låg när det kommer till diskussioner innehållande ordet feminism.
Men majoriteten av världens befolkning vill trots allt bo i samhällen som är trygga, har bättre hälsa och högre ekonomisk tillväxt. Enligt forskning från OECD är dessa tre saker exempel på naturliga utfall i ett jämställt samhälle. Därför har vi som tror på forskning ett oerhört ansvar att axla. Vi måste ta debatten om feministisk utrikespolitik och förklara att det inte är en separat kvinnofråga, utan en avgörande fråga som gynnar hela samhället.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
