Om EU ska klara att möta de globala utmaningarna behöver samarbetet med de kristna biståndsorganisationerna stärkas, inte försvagas. Det menar Tomas Sandell som arbetar för Ekumeniska EU-kontoret i Bryssel.
Det har gått många år sedan den kristna biståndsorganisationen som ville ansöka om EU-stöd i Bryssel fick frågan om pengarna skulle användas för väckelsemöten. Kunskapen om den världsvida kristna biståndsrörelsen var svag i Bryssel och misstron var stor trots att flera katolska organisationer länge hade varit EU:s samarbetspartners inom bistånd och humanitär hjälp.
Idag är det annat liv i luckan i Bryssel och samarbetet med kristna biståndsorganisationer är omfattande. Vad har hänt? Antagligen samma sak som för den tidigare norske biståndsministern Erik Solheim, numera verksam i OECD i Paris. Efter att länge ha förhållit sig skeptisk till den kristna missionen lärde han sig som biståndsminister någonting nytt. Varhelst han skulle träffa företrädare för det civila samhället i afrikanska byar och städer, stötte han på de kristna pastorerna. Det organiserade afrikanska civilsamhället bestod helt enkelt av de kristna församlingarna. Utan dem fanns inget fungerande civilsamhälle.
Solheim lärde sig någonting som bland annat även rockartisten Bono har fått upp ögonen för; varhelst en rör sig i katastrofområden runt om i världen eller bland världens mest utsatta, så finns de kristna missionärerna där. De sysslar inte bara med traditionell predikoverksamhet, utan förkroppsligar istället det kristna budskapet genom att gräva brunnar, starta skolor för gatubarn och sända ut läkare och sjuksköterskor till de mest utsatta. Idag är Solheim och Bono stora förespråkare för den kristna biståndsverksamheten runt om i världen.
Under sin tid som socialdemokratisk biståndsminister i Norge chockerade Solheim många genom att öppet tala för att en allt större del av det statliga biståndet borde kanaliseras till de kristna organisationerna. ”Som stat stöder vi inte mission men vi stöder missionärernas arbete”, sade Solheim 2012. Idag jobbar han vidare med samma tankegångar på OECD i Paris.
Skulle vi fråga Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair skulle svaret antagligen bli detsamma. Idag utförs hans viktigaste arbete inom ramen för Tony Blair Faith Foundation, där han informerar om religionens växande roll i samhället. Han blundar inte för den tilltagande extremismen på flera håll, men konstaterar att religionen i de flesta fall är någonting positivt som lockar fram det bästa i en människa.
EU har vaknat sent omsider. De rigida kontrollerna av religiösa biståndsorganisationer har så småningom släppt när deras verksamhet har kunnat studeras på nära håll under årens lopp. Idag är det inte bara de stora kristna biståndsorganisationerna som intresserar sig för EU. Även de mindre hjälporganisationerna har insett att samarbetet med EU öppnar nya vägar till finansiering och partnerskap.
I slutet av nittiotalet började ett antal evangeliska biståndsorganisationer försiktigt närma sig Bryssel. Misstron var stor från bägge håll. Biståndsorganisationerna såg EU som en stor kapitalistisk inrättning medan tveksamheten i Bryssel gällde frågan om dessa organisationer verkligen jobbade med bistånd och inte bara med predikoverksamhet. Men till slut fann man varandra. Svenska hjälporganisationer som Läkarmissionen och Erikshjälpen upptäckte att det fanns flera kristna organisationer ute i Europa som sysslade med samma saker och att de tillsammans kunde bli mer effektiva.
På ett första rekognoseringsmöte förklarade en svensk konsult tanken med samarbetet genom att jämföra med SAS samarbete med Star Alliance. Varje organisation kunde behålla sin självständighet, precis som SAS, men tillsammans kunde donatorer och mottagare erbjudas mer för pengarna. Organisationernas motsvarighet till ”Star Alliance” blev med tiden EU-CORD, och de nationella organisationerna som blev medlemmar kom från Storbritannien, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Sverige, Norge och Schweiz.
Om EU skall klara omfattande globala utmaningar som fattigdom, ebola, trafficking och aids, bör samarbetet med de kristna organisationerna stärkas – inte försvagas. Det förutsätter naturligtvis att deras särdrag respekteras och att de inte reduceras till att endast ses som underleverantörer. Den kristna biståndsverksamheten – som når samtliga behövande oberoende av religion, kön eller etnisk tillhörighet – är en samhällskraft som världen behöver mera av. För att travestera den norske socialdemokraten Erik Solheim; EU kan inte stöda kristen mission men kan och bör stödja missionärernas arbete!
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se