Ofrivillig ensamhet är något som drabbar många äldre. Samtidigt slår forskare larm om ensamhetens globala utbredning och koppling till ökade hälsorisker. Ensamheten måste tas på allvar om vi ska kunna uppnå de globala målen för hållbar utveckling – där ”God hälsa och välbefinnande” är ett av målen.
“Ack om jag hade varit en hund. Då hade jag inte behövt vara ensam mer än tre timmar om dagen”. Så skrev Gudrun Kullgren Nilsson i en insändare i Säffle-Tidningen efter att ha lyssnat på ett radioprogram om hundar. Kort därefter förvandlades insändaren till en viral succé, inte minst för sin anspelning till mörk humor, men även för att den så framgångsrikt belyst fenomenet ensamhet.
Och visst verkar den 92-åriga pensionären vara någonting på spåren. Problematiken kring ensamhet bland äldre är ingen nyhet. Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, publicerad år 2014 boken Att höra till: om ensamhet och gemenskap som placerar människans sociala behov i ett evolutionärt perspektiv. Strang hävdar att tryggheten i att ingå en grupp har inneburit en så kraftig överlevnadsfördel att vi för hundratusentals år sedan utvecklade starka mekanismer för att söka gemenskap och undvika ensamhet.
I sitt arbete med äldre, ofta svårt sjuka, patienter, har Peter Strang bevittnat hur ensamhet och fysisk smärta går hand i hand. Han menar att patienter som plågats av närmast outhärdliga smärtor upplever att värken avtar kraftigt till följd av sällskap och fysisk närhet.
Smärta är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker sjukvård – samtidigt lider många av ofrivillig ensamhet. Det är två problem som hänger ihop, hävdar Strang.
– Jag tror att vi kan få en betydligt friskare befolkning genom att motverka ensamhetens skadliga effekter, säger han.
Det finns många undersökningar som styrker Strangs påståenden. I en metaanalys publicerad 2010 i tidskriften PLoS Medicine jämförde ett amerikanskt forskarteam ensamhet med andra kända hälsofaror när det gällde risken att dö i förtid. Enligt deras analys är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning – och en större riskfaktor än övervikt och fysisk inaktivitet.
Även utanför Sveriges gränser tycks problemet ha väckt stor uppmärksamhet. Som svar på en rapport som hävdade att mer än 9 miljoner britter alltid – eller till stor del – lider av ensamhet, blev England det första landet i världen som införde en ensamhetsminister. Samtidigt visade en amerikansk studie att hela 46 procent av USA:s befolkning också lider av ofrivillig ensamhet.
Även i Japan har frågan lyfts då kombinationen av en åldrande befolkning och minskat födelseantal oroat makthavare. Som åtgärd infördes därför år 2011 en nollvision med målet att kraftigt minska antalet socialt isolerade äldre. Genom att kartlägga och dela äldre människors rörelsemönster – till polismyndigheten, frivilligorganisationer och välfärdsinstitutioner – kunde ett stort antal socialt isolerade människor kontaktas och erbjudas stöd.
Att döma av de nationella insatser som införts för att bekämpa ensamhet världen över kan företeelsen liknas vid en av samtidens stora globala utmaningar. Mål 3 i de globala målen för hållbar utveckling är ”God hälsa och välbefinnande”. I enlighet med FN har den svenska regeringen bland annat skrivit att målet går ut på att säkerställa att alla kan leva att hälsosamt liv, samt att människors välbefinnande i alla åldrar ska tas i akt. Den skriver även att den globala trenden av att människor lever ett allt längre liv i många fall saknar ett tillräckligt stödsystem för äldre personer.
Regeringens uttalande vittnar om vidden av problematiken – och sällan har brister i äldrevården diskuterats så flitigt i svenska partiledardebatter och valmanifest. Men trots omfattningen av den offentliga debatten ekar en kvarstående fråga tomt: Vem ska bära ansvaret över landets många ensamma? Är det staten, äldreomsorgen eller familjen som ska dra det största lasset?
I väntan på att politiska åtgärder ska träda i kraft – och att det globala målet för god hälsa och välmående ska bli uppnått – kanske det är bäst om Gudrun, 92-åringen som vittnade om sin djupa ensamhet, skulle skaffa sig en hund som sällskap så länge.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
