Corona-pandemin har dragit igång diskussioner kring ifall nya vaccin och mediciner ska testas i låginkomstländer. Det är en historisk trend att läkemedelsforskning utförs på ekonomiskt utsatta människor, medan det är de rikare som i slutändan får tillgång till medicinerna.
Under en tv-debatt i början på april föreslog en fransk läkare att ett nytt coronavaccin bör testas i Afrika, utöver där det redan testas, trots relativt få rapporterade fall på kontinenten. Hans argument var att det i Afrika saknas skyddsutrustning och bra vård mot viruset, och att det därför skulle bli ett mer trovärdigt resultat av studien där.
Uttalandet skapade upprörda anklagelser om rasism, bland annat från chefen för Världshälsoorganisationen WHO Tedros Ghebreyesus som sa att baksmällan från den koloniala mentaliteten måste upphöra. Det Ghebreyesus syftade på var faktumet att många stora läkemedelsbolag utför kliniska tester i låginkomstländer istället för i det land där störst andel av försäljningen troligtvis kommer äga rum.
Man kan fråga sig varför den franske läkaren tyckte att tester ska ske på en befolkning som i dagsläget inte har särskilt stor nytta av det, på grund av den låga rapporteringen av coronafall i Afrika. Det skulle till exempel vara svårare och mindre effektivt att testa läkemedel mot malaria i Europa eftersom det finns färre infekterade där än i Afrika.
Uttalandena kring läkemedelstestning är kopplad till en diskussion om ”medicinsk kolonialism”, där internationella läkemedelsbolag utnyttjar utsatta grupper för att testa läkemedel i utbyte av vård. De här testerna sker ofta i låginkomstländer som har lägre kvalitet på sjukvården.
I flera generationer har det pågått en exploatering av befolkningar som har lidit av livshotande sjukdomar, fattigdom och dålig tillgång till sjukvård. Strukturell fattigdom bidrar till exploateringen, då deltagandet i kliniska studier kan vara den enda chansen till vård för en person i den positionen. Samtidigt är många läkemedel mycket dyra, och kan vara utom räckhåll för många människor i de länder där de testas.
Fattiga afro-amerikaner utnyttjades för syfilis-forskning
Ett av de mest ökända fallen av exploatering av fattiga inom forskning är det så kallade Tuskegee Syfilis Experimentet som ägde rum mellan 1932 och 1972. Syftet med studien var att studera utvecklingen av obehandlad syfilis. Sexhundra fattiga afro-amerikanska män deltog i experimentet där två tredjedelar av deltagarna hade sjukdomen.
Experimentet utfördes utan deltagarnas informerade samtycke. Deltagarna visste inte att det var just syfilis de led av, utan trodde istället att de behandlades för ‘bad blood’ – ett lokalt uttryck för flera olika sjukdomar där syfilis ingår. I utbyte för deltagandet i studien fick patienterna gratis vårdundersökningar, behandling, måltider och begravningsförsäkring.
Forskarna gav inte deltagarna komplett information under experimentet. Till exempel så trodde de att experimentet skulle vara i 6 månader, istället för de 40 år som det egentligen pågick. Inte heller när penicillin upptäcktes som bot mot sjukdomen, erbjöds det av forskarna. Alltså fortsatte deltagarna att studeras för sin sjukdom, även långt efter att ett botemedel fanns tillgängligt.
Etik-lagarna är svagare i låginkomstländer
Avslöjandena kring Tuskegeestudien ledde till lagstiftning i USA som skärpte kriterierna för etiska studier, bland annat genom att kräva ett väl informerat samtycke. Men den här typen av lagstiftning finns inte i alla länder. Den saknas oftast i låginkomstländer där staten är svag.
Enligt en rapport skriven av Katrin Weigmann försvårar den strikta lagstiftningen i många rika länder läkemedelsbolags möjlighet att värva deltagare. Då vänder de sig i stället till låginkomstländer där myndigheter ställer lägre krav eller har mindre kapacitet att övervaka experiment.
I korrupta stater är myndigheterna även mer benägna att ta emot mutor. Forskaren i bioetik Ames Dhai berättar i The Guardian att forskning i låginkomstländer blir mindre krävande och ett attraktivt val för läkemedelsföretag. Anledningen är att den etiska granskningen i fattigare länder ofta är mindre strikt, att biverkningar av testerna ofta underrapporteras och att risken för juridiska tvister är mindre. Dessutom är det låga driftskostnader i låginkomstländer.
Forskaren Sherif M. Shehata hävdar i en studie att läkemedelsföretagens forskning inte kontrolleras tillräckligt – eller att många myndigheter helt enkelt verkar ovilliga att ta itu med oetiska läkemedelstester.
Nigeria stämde läkemedelsbolag för barns död
År 2007 stämde den nigerianska staten läkemedelsföretaget Pfizer efter en teststudie av antibiotikan Trovan mot hjärnhinneinflammation. Läkemedelstesterna resulterade i 50 dödsfall av totalt 200 deltagande barn. Förutom dödsfallen utvecklade många av de andra deltagarna fysiska missbildningar, som ledsjukdom, onormal brosktillväxt och leverskada.
Den nigerianska staten hävdade att Pfizer inte hade fått godkännande från myndigheterna för att utföra studien. Pfizer å sin sida hävdade att de hade fått verbalt samtycke från föräldrarna till barnen. Giltigheten av verbalt samtycke kan ifrågasättas i en sådan situation, särskilt med tanke på att det är svårt att veta hur informerat samtycket är.
Fallet med Pfizer i Nigeria bevisar att medicinska experiment kan utgöra verkliga hälsorisker för deltagarna, eftersom biverkningarna av de läkemedel eller vacciner som testas ännu inte är helt kända. Journalisten Sonia Shah, som har skrivit boken The Body Hunters, talar om makten som allmänheten och media har att hålla läkemedelsbolag ansvariga för etikbrott inom kliniska tester. Men hon skriver också att den makten är svårare att använda när testerna äger rum i låginkomstländer med sämre mediebevakning och sämre rättssystem. Då blir det lättare för bolagen att komma undan med oetiska tester. Sonia Shah tar även upp faktumet att fattigdom ofta är kopplat till lägre utbildning, och att det kan utnyttjas av läkemedelsbolag.
De här exemplen betyder inte att alla kliniska tester i låginkomstländer är dåliga. Forskare talar om att man måste skilja mellan kliniska tester på utsatta människor som kommer gynna människor i rikare länder, och studier som kan bidra till en högre kvalitet på vård i låginkomstlandet. Därav ilskan som riktas mot uttalanden om att vaccin mot covid-19 ska testas i Afrika, kontinenten med minst rapporterade fall. Som svar till den franske läkarens uttalande sa Tedros Ghebreyesus att det strider mot solidaritet, och att WHO kommer att följa alla regler och samma protokoll för att testa alla vacciner runt om i världen.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se