Annekteringen av Palestina fortsätter i full fart, samtidigt som Sveriges regering skär ner kraftigt på biståndet till Palestina. Det palestinska folket ber oss berätta deras historier, men hur länge kan omvärlden fortsätta att blunda? Det skriver Rebecca Henley, tidigare följeslagare i Israel och Palestina.
Jag är nyligen hemkommen från Israel och Palestina där jag har tillbringat de tre senaste månaderna som följeslagare. Det finns så mycket att säga, vilket gör det svårare att finna de rätta orden. Ord som rättvist kan beskriva och förklara det jag bevittnat under min tid på Västbanken. Jag önskar att jag kunde dela ut ett chip med mina minnen som andra kunde plugga in för att få tillgång till alla mina upplevelser. Känna dofterna, höra ljuden och smaka smakerna. Riktigt där är vi inte ännu, jag får jobba med orden i stället.
Jag mellanlandade på flygplatsen i Rom på vägen hem, det kändes som att vara fast i en glitch i the Matrix. Ett slags mellanstopp innan jag kunde kliva tillbaka in i mitt liv i Malmö. Väl tillbaka i ett vårigt men blåsigt Skåne kändes allt som en dröm. Som att jag tagit en tupplur och vaknat upp. Kanske känns det så overkligt för att det är som två helt olika världar, livet bland fåren i Jordandalen i kontrast till den bekymmerslösa vardagen här i Sverige. Det är svårt att förstå att dessa verkligheter pågår samtidigt.
Vilken verklighet är det jag refererar till och vad har jag som följeslagare varit med om de senaste månaderna? Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel verkar genom ickevåldslig skyddande närvaro för att stå i solidaritet med människor som arbetar för fred. Under tre månader samlar vi följeslagare på oss kunskap och historier från livet under ockupation som vi sedan tar med oss till våra hemländer och sprider vidare. Vi berättar människors historier genom exempelvis föredrag, informationsträffar och artiklar som denna. Jag har varit placerad i Jordandalen och tillbringat mycket tid tillsammans med fåraherdar i beduinsamhällen.
Under förberedelserna inför uppdraget har jag fått lära mig mycket om historien bakom ockupationen och hur Israel under lång tid de facto har annekterat mer och mer av Palestina. När jag nu ser tillbaka på tiden på Västbanken känns det som en dokumentärfilm spelas upp på min näthinna. De olika exemplen på hur Israel bygger nya bosättningar och tar över mer mark har spelats upp för mig, live. Jag har, kan man säga, bevittnat en livesändning av annekteringen. För det är just det som annektering innebär, att genom tvång och våld ta kontroll över en annan stats territorium för att införliva det i den egna staten. Ofta föregås annektering av ockupation, liksom i fallet Israel och Palestina.
I och med den nya högerregeringen i Israel har annekteringen tagit fart. Endast under de tre månaderna jag befann mig i Jordandalen såg jag hur mycket förändrades. Fåraherdarnas betesmarker begränsades ytterligare, nya israeliska utposter etablerades, arkeologiska utgrävningar och naturreservat nyttjades som grund till att riva fler palestinska bostäder medan israeliska utposter välkomnades på samma mark. Just detta står högt upp på Netanyahus nya regerings ”att göra lista”, vilket syns tydligt när en befinner sig på plats på Västbanken.
Precis före avresan till Palestina under hösten 2022 presenterade Sveriges regering en höstbudget med nerdragningar i biståndet, vilket i sin tur resulterade i 45 procent mindre bistånd till Palestina. Det informationsbidrag som vi följeslagare får från Sida efter genomfört informationsarbete drogs hastigt in. Framtiden för följeslagarprogrammet är nu oviss, tidigare har Sverige skickat runt trettio följeslagare per år, men efter biståndsnerdragningarna kan Sverige endast skicka tolv följeslagare per år. Den drastiska minskningen av svenska följeslagare påverkar programmet i stort eftersom Sverige är det land som skickar flest följeslagare till Israel och Palestina varje år. Återigen en känsla av att stå i stormens öga och uppleva live det som rapporterades om på Aktuellt.
Samtidigt som jag ser livesändningen av annekteringen och hör människor berätta att vi behövs mer än någonsin hör jag Sveriges politiker säga att biståndet minskar. En ekvation som inte går ihop. Det palestinska folkets röster ekar i mitt huvud: ”Varför gör er regering ingenting?”, ”varför reagerar inte omvärlden mer?”. Det är svåra frågor att svara på över en kopp te bland får och getter i Jordandalen. Jag önskar att jag kunde stå bakom min regering, men sanningen är att de biståndspengar som exempelvis möjliggör att jag kan vara på plats på Västbanken precis har halverats.
Det är den här verkligheten som snurrar runt i mitt huvud när jag försöker processa vad jag har bevittnat. Det jag har sett tyder på att internationell närvaro är viktigare än någonsin, vem ska annars sprida vidare information om ockupationen som omvärlden blundar för? Det är inte dags att backa, vi måste steppa upp och visa att vi vill främja fred och rättvisa.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
