Sexuell- och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är ett ämne som näringslivsrepresentanter, partipolitiker och sakkunniga från civilsamhället diskuterar under ett flertal seminarier under veckan. Men vad blir resultatet i praktiken, när paneler samstämmigt lyfter komplexiteten av frågan utan att ge konkreta lösningar?
Almedalsveckan 2018 är i full gång. Sexuell- och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är ett ämne som näringslivsrepresentanter, partipolitiker och sakkunniga från civilsamhället diskuterar under ett flertal seminarier under veckan. Men vad blir resultatet i praktiken, när paneler samstämmigt lyfter komplexiteten av frågan utan att ge konkreta lösningar?
Plan International Sverige och RFSU anordnade under söndagen (1/7) ett seminarium om att flickors rätt till den egna kroppen är en nyckelfaktor för att skapa hållbar utveckling. Experter menade att flickors rätt till sina egna kroppar inte bara leder till ekonomisk utveckling för nationer, men även hur det stärker demokratibyggande och är en mänsklig rättighet. Jag instämmer i panelens slutsats, att SRHR är en fråga med stor komplexitet som kräver diskussion på flera nivåer. Det är till viss del förståeligt att deltagarna inte bena ut hur arbetet för rätten till flickors egna kropp ska gå till på 45 minuter. Samtidigt anser jag att, när paneldeltagarna såväl som moderator återkommande fastställer att det råder konsensus i frågan, det känns tandlöst att inte kunna redogöra för några praktiska lösningar på problemet.
Azam Qarai, talesperson för Kvinnors nätverk, betonade hur det i Sverige finns tendenser att förklara hedersrelaterat våld och problematiken kring flickors sexuella och reproduktiva rättigheter med att andra länders seder och normer skiljer sig från Sveriges. Paneldeltagarna stämde in i detta och menade att Sverige måste sluta förlägga problematiken till andra länder och istället hantera frågan genom ett anti-rasistiskt angreppssätt, så väl nationellt som internationellt.
Stora frågor kräver stora åtgärder, arbetet sträcker sig över lång tid och lösningarna måste utgå från kontexten. Som åhörare kan det kännas lätt att ställa sig bakom, men jag förvånas över att en så anmärkningsvärd konsensus mellan experterna inte kan ge tydliga förslag på tillvägagångssätt. Vad menas egentligen med ett anti-rasistisk angripande? Hur kan förståelse för olikheter skildras, utan att acceptera sexuellt förtryck mot kvinnor? Diskussionen om SRHR sträcker sig långt bortom Almedalsveckan och jag hoppas att experternas konsensus inom en snar framtid leder till åtgärder i praktiken.