Sveriges regering satsar hundratals miljoner på klimatkompensation, det vill säga utsläppsminskningar utomlands. Det innebär att en del av Sveriges klimatmål kan komma att uppfyllas i länder som Ghana, Nepal och Dominikanska Republiken. Men flera forskare och experter är kritiska, både vad gäller klimatnytta och etik.
Genom klimatkompensation kan den som orsakar utsläpp betala för att minska motsvarande mängd utsläpp någon annanstans. Detta kan ske genom att köpa så kallade utsläppskrediter, det vill säga rätten att släppa ut ett ton koldioxid eller motsvarande mängd av vissa andra växthusgaser, så att dessa rättigheter inte kan användas av någon annan. Andra alternativ är att investera i till exempel trädplantering eller utbyggnad av förnybar energi.
Sverige har under flera decennier satsat på klimatkompensation utomlands. I höstens regeringsförklaring angav statsminister Ulf Kristersson (M) att klimatkompensering i fattiga länder är en av de prioriterade åtgärderna i Sveriges klimatarbete. Klimatkompensationen ska bidra till att Sverige når nettonollutsläpp till 2045 – en nationell klimatmålsättning som innebär koldioxidutsläppen ska minska med minst 85 procent jämfört med 1990. För detta ändamål tillåts 15 procent av utsläppsminskningarna åstadkommas genom till exempel klimatkompensation utomlands.
Satsningarna beräknas i dagsläget kosta upp till 450 miljoner kronor mellan 2023 och 2032. Regeringen planerar också för utökade satsningar på klimatkompensation enligt artikel 6 i Parisavtalet, där detta regleras.
Satsningarna möter kritik
Något som ofta nämns i diskussionen kring klimatkompensation är att det riskerar att flytta fokus från ansträngningar att minska utsläppen och att det i stället blir ett sätt att köpa sig fri från nödvändiga beteende- och teknikförändringar. Forskare som DN intervjuat kritiserar regeringens planerade projekt för klimatkompensation i Ghana, Nepal och Dominikanska Republiken.
– Detta är att flytta över ansvaret till ett annat land, säger hållbarhetsforskaren Wim Carton till DN.
Sandra Lindström, chef på Energimyndighetens enhet för internationella klimatsamarbeten, bemöter kritiken i en kommentar till Utvecklingsmagasinet. Lindström menar att om länderna ska kunna uppnå sina klimatmål så behövs alla typer av åtgärder och instrument för att få till utsläppsminskningar.
Hon betonar att många länder använder klimatkompensering som kompletterande åtgärd och att dessa åtgärder inte bör ses som konkurrerande, utan just kompletterande, för att man ska uppnå klimatmålen på ett kostnadseffektivt sätt och påskynda energiomställningen.
Ytterligare kritik är att Sverige försvårar fattiga länders klimatarbete genom att länderna endast får tillgodoräkna sig en del, eller inget alls, av de utsläppsminskningar som projekten skapar. Varje utsläppskredit som Sverige köper av ett land innebär en minskning som landet sedan inte själva kan räkna in för att uppnå sina egna klimatmål.
För att se till klimatkompensation inte leder till oönskade effekter betonar Naturskyddsföreningen vikten av att projekten är lokalt förankrade, transparenta och kontrolleras av en oberoende tredje part. Sandra Lindström beskriver därför hur projekten som finansieras kommer att genomgå en tredjepartsgranskning av en oberoende part. Som en del av detta ställs krav på att någon form av diskussion har förts med de som påverkas av projekten. Energimyndigheten kommer även att ställa särskilda krav på hållbarhetsrapporteringen av projekten.
– Sen har det tyvärr ändå blivit så att vissa projekt har lett till oönskade effekter eller att samrådet inte var tillräckligt bra. Men i grund och botten så finns mekanismen på plats, säger Sandra Lindström.
