Det var under 1980-talet som Desmond Tutu spelade en viktig roll i att dra nationell och internationell uppmärksamhet till apartheidsystemet i Sydafrika. Men än i dag är Sydafrika ett land med ett stort gap mellan rika och fattiga, mycket på grund av arvet från kolonialismen och apartheidsystemet.
Den tidigare nobelpristagaren, en av världens mest kända människorättsaktivister och en av de främsta rösterna i kampen mot apartheid i Sydafrika – Desmond Tutu – avled den 26 december 2021. Desmond Tutu förklarade att hans mål med frihetskampen var ett “demokratiskt och rättvist samhälle utan rasåtskillnader”. Men hur långt har Sydafrika kommit i arbetet för att bli ett land med lika möjligheter och chanser för alla, oavsett etnicitet och hudfärg?
Stort gap mellan rika och fattiga
Avståndet mellan fördelningen av inkomst och mark i Sydafrika fortfarande är påtagligt, enligt Amnesty. Att reformera samhället efter apartheid har både kostat mycket pengar och tagit lång tid. Landet befinner sig fortfarande i toppen av de länder i världen där löneklyftan mellan rik och fattig är som störst. Fördelningen skiljer sig också mellan vita och svarta invånare, och genomsnittslönen för en vit är sex gånger så hög jämfört med en svart.
När kartläggningen av var människor bor och vart jobben finns, blir arvet från apartheid och Sydafrikas långa historia med rasåtskillnader tydlig. Skillnaderna syns bland annat märkbart i Kapstaden – i gränslandet mellan det rikare området Strand och det mindre rika bostadsområdet Nomzamo. Trots att stadsdelarna enbart ligger några meter ifrån varandra, uppdelade genom en järnmur, är skillnaderna mellan levnadsförhållandena mycket stora.
I Strand finns bakgårdar och uppfarter. I Nomzamo bor invånarna mycket tätare och befolkningens tillgång till basala nödvändigheter är sämre. Nästan hälften av de boende i Nomzamo har tillgång till pumpat vatten, i jämförelse med Strands 92,8 procent. Tillgången till internet ligger på 23,9 procent i Nomzamo, i Strand är den 50,8 procent. Till sist är en stor majoritet av Nomzamos befolkning svart, medan majoriteten i Strand är vita.
De är inte de enda stadsdelarna i Kapstaden som är uppbyggda på detta sätt, utan det återspeglar hur stora delar av staden ser ut. Samma mönster går även att se i andra städer i hela Sydafrika. Människors möjligheter till arbete försämras också till följd av stadens geografiska uppdelning av vita och svarta personer.
Storbritannien lagstadgade segregationen
När Storbritannien erövrade Sydafrika från Nederländerna på 1800-talet var det koloniserade landet inte en vidare ekonomisk vinst – men allt förändrades när britterna upptäckte diamanter. I takt med att industrin och försäljningen av diamanter tog fart byggde britterna järnvägar genom Sydafrika i syfte att frakta diamanterna. Avsiktligt byggdes järnvägen i områden där svarta inte bodde, vilket resulterade i att ojämlikheten mellan vita och svarta förstärktes än mer. För att koppla järngrepp om denna utveckling för kolonin Sydafrika lagstadgades segregationen av britterna. Detta resulterade i “The Natives Land Act of 1913”, som innebar att den svarta delen av Sydafrikas befolkningen endast fick äga och bosätta sig i områden i landet som motsvarar åtta procent av landytan.
Hela bostadsområden rivs
Ett omskrivet och diskuterat område i Kapstaden är District Six. Historien om hur distriktet gick från att vara ett bostadsområde fullt av liv och nationaliteter till att bli ett kvarter endast för vita och där det var olagligt att bo som icke-vit. Det var 1966 som distriktet förklarades som ett bostadsområde endast tillåtet för vita att bosätta sig i. Övriga som var bosatta i kvarteren tvångsförflyttades med hjälp av lagen, för att sedan tvingas leta boende någon annanstans.
Hela kvarter revs ned till grunden för byggas upp igen för de personer som nu skulle få flytta in. Rivningen av District Six resulterade i att mer än 60 000 människor tvingades flytta från sina hem. Dessutom är District Six bara ett exempel av många bostadsområden i Sydafrika där rivning och tvångsförflyttning har skett.
Slutet av Apartheid
Efter apartheid kunde människor som tidigare exkluderats från ekonomisk utveckling nu flytta till städerna runt om i Sydafrika för att jobba och skapa sig ett liv som inte gick under Apartheid-styret. Flera människor valde att bosätta sig där det fanns gott om fri mark, vilket ofta resulterade i att stora bostadsområden skapades i periferin utanför de större städerna. Regeringen byggde miljontals bostäder och byggde ut rent vatten och elektricitet. Dock fick det ett antal oförutsedda konsekvenser, varav den viktigaste är att den enda mark som kunde användas för det offentliga bostadsprogrammet låg i stadens periferi.
Av denna anledning reproducerade den avsikt att övervinna arvet från apartheid oavsiktligt samma arv som den försökte upphäva. Idag bor 60 procent av den svarta befolkningen i dessa kommuner i utkanten av städerna. I exempelvis Kapstaden så finns det mark att använda för att bygga fler bostäder i staden, men på grund av stadens geografiska placering är marken mycket värdefull, vilket betyder att den ofta säljs till privata investerare som bygger lyxlägenheter. Samtidigt, mitt i Kapstadens hjärta, står stora delar av District Six tomt. Flera av det människor som tvingades fly från distriktet har kunnat flytta tillbaka, men fortfarande behöver fler hus byggas.
Trots att kolonialismen och apartheid är över finns det stora spår från den tiden än i dag. Många av de barriärer som byggdes återstår än i dag att nedmonteras i Sydafrika. Det arbete mot segregation och orättvisor som Desmond Tutu i viss mån påbörjade i sitt liv är långt ifrån klart, och Sydafrika står inför flera framtida utmaningar.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se