Just nu pågår diskussioner inom OECD:s biståndskommitté DAC om vad som ska kunna räknas som bistånd. Idag, den 9 mars, tar kommittén ställning till nya typer av instrument med syftet att öka den privata sektorns deltagande i biståndet. Denna reform kan få mycket stora konsekvenser för biståndet och kräver därför fördjupad diskussion. Annars finns risken att reformen tummar på viktiga principer för biståndseffektivitet, skriver Penny Davies, policyrådgivare i utvecklingsfinansiering på Diakonia.
Den privata sektorn har en mycket viktig roll att spela för att bekämpa fattigdom och främja utveckling genom att bidra både till målsättningarna för biståndet och till de Globala målen för hållbar utveckling, Agenda 2030. Privata företag bidrar bäst genom att betala skatt och genom att ligga i framkant när det gäller miljömässigt och socialt ansvarstagande. Men det är inte självklart vilken roll företagen ska spela som samarbetspartner inom biståndet.
Givarländerna inom DAC måste agera för att säkerställa att det bistånd som på olika sätt involverar den privata sektorn bidrar till fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Här finns både möjligheter i form av innovativa samarbeten, men också risker när kommersiella intressen sammanblandas med bistånd.
Idag, den 9 mars, beslutar OECD:s biståndskommitté DAC om hur nya typer av privatsektorinstrument ska inkluderas i biståndet. I korthet handlar det om bistånd i form av investeringar, lån och olika typer av garantier till privata företag. Organisationer i det civila samhället har framfört flera farhågor med de nya instrumenten och även haft synpunkter på att själva DAC-processen skett i snabb takt och med lite insyn. Tre saker är viktiga framöver för att undvika fallgropar:
1. Möjliggör för fler aktörer att delta
För det första bör DAC förlänga processen och bjuda in fler aktörer att komma med synpunkter. Eftersom reformerna är mycket omfattande och tekniska, och kräver en fördjupad diskussion, bör representanter från såväl mottagarländerna som civilsamhällesorganisationer och den privata sektorn tillåtas delta. Tidsplanen bör också inkludera utvärderingar av de privatsektorinstrument som givarländer redan använder sig av i utvecklingsländer, som idag rapporteras till DAC som ”andra officiella flöden”. Det saknas tillräcklig information om vilka effekter på utveckling och fattigdomsbekämpning denna typ av insatser har.
2. Bistånd ska inte få bindas till företag i givarländer
För det andra så är det viktigt att värna om principen att bistånd ska vara obundet, det vill säga att bistånd inte ska bindas till företag i givarländer. DAC bör stå fast vid att denna princip gäller även nu när nya typer av privatsektorinstrument diskuteras. Det bör till exempel klargöras att exportkrediter, som genom lån och garantier ska stödja inhemska företag i givarländerna, inte får räknas som bistånd.
Att se till att biståndet inte binds till företag i givarländer ingår i de åtaganden som det internationella samfundet har gjort gång på gång inom agendan för bistånds- och utvecklingseffektivitet. Bundet bistånd innebär dessutom avsevärda merkostnader för mottagarna – omkring på 15-30 procent, enligt DAC. Nu finns risken att givarländer tummar på tidigare överenskommelser och kanaliserar biståndet via sitt eget lands företag istället för att utgå från mottagarnas perspektiv på vilken typ av bistånd som behövs för att uppnå utvecklingsmål. Ett företag i givarlandet kan förstås spela en viktig roll genom exempelvis kapacitetsutveckling av aktörer i mottagarlandet, men det kan också vara så att bäst resultat uppnås på annat sätt. Poängen är att det är mottagarnas behov och prioriteringar, baserade på demokratiskt framtagna planer, som ska styra biståndsinsatserna – inte kommersiella intressen i givarländerna.
I detta sammanhang är det också viktigt att diskutera åtgärder för att komma åt det så kallade ”informellt bundna biståndet”, det vill säga det faktum att kontrakten till stor del går till storföretag i rika OECD-länder snarare än företag i utvecklingsländer, något som vårt Brysselnätverk Eurodad har analyserat. Det handlar om att se över hur kontrakt utformas och utlyses så att det blir möjligt även för små och medelstora företag i utvecklingsländer att bli partner i utvecklingssamarbetet.
3. Säkra principen om biståndets mervärde
För det tredje bör flera åtgärder vidtas för att säkerställa att biståndet används på ett smart och effektivt sätt. Det finns till exempel stor risk för att bistånd kommer att gå till projekt som ändå skulle ha genomförts av privata företag, utan biståndspengar. Då har biståndet inget mervärde, så kallad additionell effekt, utan blir snarare en subvention av privata intressen som dessutom kan verka marknadsstörande. Givarländerna måste se till att biståndet möjliggör något som annars inte hade kunnat genomföras.
Det finns många tekniska detaljer i de förslag som DAC beslutar om idag; förslag som kan få stora konsekvenser för framtidens bistånd. Här gäller det att navigera rätt. Det är viktigt att beslut baseras på utvärderingar av vad som fungerar, att processen blir mer transparent och att fler aktörer ges möjlighet att bidra.
Penny Davies
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se