För tre år sedan beslöts att hela världen skulle arbeta gemensamt mot Agenda 2030. En global agenda som omfattar 17 hållbarhetsmål, det sjätte av dessa går ut på att säkerställa hållbar vattenanvändning och sanitet för alla. Under Almedalensveckan samlas många aktörer för att diskutera vatten.
Vatten är en lokal tillgång, men slår man upp en tidning vart man än är i världen så står det rubriker om vattenbrist, berättar Torgny Holmgren, VD för policysinstitutet Stockholm International Water Institute (SIWI), i ett seminarium kallat Vatten ur ett globalt och lokalt perspektiv.
Att uppfylla FN:s hållbarhetsmål sex, om rent vatten och sanitet för alla, är ett enormt projekt. Idag saknar 844 miljoner personer grundläggande tillgång till vatten (kran i anslutning till bostad). 2.1 miljarder saknar tillgång till säkert hanterat vatten och 4,5 miljarder saknar tillgång till säker sanitet.
Nyligen släppte FN:s Water Task Force sin syntesrapport om hur arbetet med mål sex fortskrider. I den går att läsa att om naturmiljöer fortsätter att degradera och det ohållbara trycket på vattenresurser fortsätter så kommer vi troligen riskera: 45 procent av det globala BNP:et och 40 procent av global sädesproduktion, samt sätta 52 procent av världsbefolkningen i risk.
Rapporten betonar även att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så riskerar även fattiga och marginaliserade personer att bli oproportionerligt drabbade. Jenny Grönwall, rådgivare om vattenpolicy och -rättigheter vid SIWI, har forskat om textilindustrins effekter på vattnet i Tirupur, Indien. Från det här området kommer en stor del av världens trikåmaterial och den tillverkningen kräver väldigt mycket vatten, vatten som sedan inte ofta renas ordentligt innan det släpps ut igen. Så mycket vatten går åt att det har påverkat den lokala matsäkerheten då många bönder inte längre kan vattna sina åkrar. Människorna i området måste därför söka sig till textilindustrin för sin försörjning och det skapas en spiral där industrin gjort sig själv oumbärligt för den lokala ekonomin, vilket gjort att människor inte heller protestera för ljudligt mot industrins vattenanvändning. Hon berättar att fler och fler måste köpa dricksvatten.
Under torkperioderna blir det väldigt dyrt och kostnaden övergår ”affordability normen”, alltså att folk lägger över 3-4 procent av sin disponibla inkomst på vatten, berättar Grönwall.
Enligt Marianne Kjellén, senior rådgivare inom vattenfrågor för UNDP och medarbetare i ”insatsstyrkan” som tagit fram syntesrapport om uppfyllandet av mål 6, så är det viktigaste resultatet som de kommit fram till insikten att beslut som tas över många olika sektorer påverkar möjligheten att uppfylla mål sex. Som exemplet från om textilindustrin i Tirupur visar, handlar det alltså inte enbart om att få vattenmyndigheter att dra nya ledningar och borra nya brunnar för att säkra vattentillgången. Det handlar om att få alla sektorer i samhället att vidta åtgärder för att inte slösa vatten, och att undvika handlingar som förorenar det. I själva verket så används nära 90 procent av världens vattenkonsumtion inte i hushållen utan av jordbruk och industri. För att möta mål sex måste alltså även mål tolv, om hållbar konsumtion och produktion, mötas.
Vi har ett starkt fokus i biståndet och i det internationella utvecklingssamarbetet som handlar om ett holistiskt angreppssätt som adresserar de frågorna på det sätt att man långsiktigt bygger upp kapacitet, förklarar Eva Svedling, nytillträdd statssekreterare till Isabella Lövin ministern för internationellt utvecklingssamarbete och klimat, i vår videointervju, på frågan om hur svenskt bistånd arbetar över flera sektorer med vattenfrågan.
Under 2014-2016 pågick många vattenrelaterade projekt finansierade av Sida. Sustainable Water Resources Management (SWAR) var ett projekt i Delhi som ville inspirera till en hållbarare vattenanvändning inom textilindustrin. Det genomfördes av SIWI tillsammans med klädföretagen Indiska, KappAhl och Lindex, och delfinansierades av biståndsmyndigheten. Projektet lyckades minska vattenkonsumtionen för de involverade parterna med 6,6 procent på ett år. Det kan verka lite, men motsvarade 84,5 miljoner liter och även el-, bränsle- och kemikalieförbrukningen minskade. Jenny Grönwall tycker att detta är ett mycket bra exempel på hur biståndet kan användas för att driva en utveckling mot en mer hållbar vattenanvändning just denna typ av höjning av kompetens och teknisk kapacitet, men betonar att företagen också måste ta ett större ansvar.
Men det måste skalas upp, inköpsföretagen måste vara villiga att själva driva på den här utvecklingen. Det behövs ett tillskott av pengar uppåt och bakåt i leverantörskedjan, förklarar hon.
Ett sätt säkerställa att detta görs är genom att göra FN:s vägledande principer för mänskliga rättigheter och företagande just vägledande, eftersom det skulle göra det obligatoriskt för företagen att kartlägga sina produktionsled, menar Grönwall. Att tydligare förankra principerna är något Statskontoret redan har föreslagit till Regeringen i en rapport inlämnad förra året. Men Regeringen har ännu inte svarat på denna. Medan arbetsvillkor inom textilindustrin är något som hamnat i rampljuset de senaste åren, så har samma industris påverkan på vatten inte gjort det. Dåliga arbetsvillkor är lätt att visa upp visuellt, en bild kan bli viral i sociala medier väldigt fort, men vattenbrist går inte att dokumentera i ett fotografi på samma sätt, förklarar Grönwall.
Färskt vatten är en lokal tillgång, men bristen på den är global. För att genomföra FN:s hållbarhetsmål nummer sex, behöver vi arbeta mer med att göra konsumenter medvetna om industriers effekter på vattnet, men det måste också sluta att vara en fråga bara för biståndet. Vi i konsumentledet, politiker och beslutsfattare, nationellt och globalt måste ta besluten som gör att högre miljökrav kan åstadkommas, avslutar Jenny Grönwall.