Det är hos världens småbrukare som de hållbara lösningarna finns, inte hos stadsbor som jag själv, skriver gästkrönikören Joakim Billtén. Foto: Piqsels och CIAT (CC BY-SA)

Gästkrönika

Som stockholmare måste jag lära av världens småbrukare

Som uppvuxen i en stad som Stockholm har jag begåvats med en bristande känsla för var mat faktiskt kommer ifrån. Som ung och ända tills idag har jag tänkt att maten faktiskt kommer därifrån matbutiken, från en liten åker någonstans under butiken. Men så är det ju förstås inte.

När jag började min praktik på Latinamerikagruppernas kansli – och fick läsa på om jordbrukspolitik och de utmaningar världen står inför när det gäller matförsörjning och klimatförändringar – så var det en riktig uppenbarelse. Nedan följer en liten redogörelse för saker jag lärt mig och förvånats över. Hoppas att även du kan få nytta av kunskapen!

Idag kontrolleras en majoritet av världens jordbruksmark av multinationella företag. I Latinamerika används marken till exempel för att framställa pappersmassa och biobränslen eller att odla soja som används som foder till köttindustrins kreatur. Detta samtidigt som 815 miljoner människor lider av hunger, varav ungefär hälften själva är småskaliga matproducenter. Dessa producenter står för ungefär 80 procent av världens matproduktion.

Det storskaliga industrijordbruket har allvarliga sociala och miljömässiga problem. Stora mängder kemikalier förorenar luft, mark och vatten. Detta leder till negativa konsekvenser för människans hälsa och förstör ofta marken vilket gör den obrukbar för framtiden. Den miljömässiga hållbarheten blir underordnad och ofta helt bortglömd i jakten på kortsiktig vinst. Olagliga och oetiska metoder används för att lägga beslag på odlingsbar mark och människor trängs undan för att ge plats åt kemikaliekrävande monokulturer.

Latinamerikagrupperna, tillsammans med våra samarbetsorganisationer, arbetar för ett jordbruk som är en tillgång, inte en belastning, för miljö, människa och klimat. Det är därför vi ansluter oss till de allt fler röster som höjs till stöd för agroekologi. Bland dessa röster finns bland annat FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO som lyfter fram agroekologi som ett sätt att mätta världens hungrande magar, och samtidigt förhindra katastrofala klimatförändringar.

Ett agroekologiskt jordbruk utgår ifrån varje plats specifika förutsättningar; både i val av grödor och metoder. I stället för monokulturer odlas olika kompletterande grödor, och istället för konstgödsel och kemikalier används organiska bekämpningsmedel. Agroekologi främjar kollektiva odlingar, korta och rättvisa distributionskedjor och solidaritet mellan producenter och konsumenter.

Men agroekologi är inte bara en teknik, det är också en vision. En vision som går ut på att människan är en del av naturen, och att naturen därför måste vårdas. Den agroekologiska visionen har även ett stort fokus på unga och kvinnor. Dessa är en lika naturlig och viktig del av naturen som alla människor. Det är därför viktigt att deras perspektiv får ta del i ett framväxande system som baseras på ekologisk såväl som social och ekonomisk hållbarhet.

Sverige är medskyldigt

Att begreppet agroekologi är relativt okänt i Sverige är inte en slump.

Sverige är via sitt EU-medlemskap deltagare i Världshandelsorganisationen och därigenom bär vi en del av ansvaret för dagens djupt orättvisa handelsvillkor.

Dagens handelsavtal gynnar alltså Sverige och svenska företag, på bekostnad av små, ofta familjeägda, jordbruk runt om i världen, inte minst i Latinamerika. När FN:s deklaration om småbrukares rättigheter röstades igenom i november 2018, var Sverige ett av endast 9 länder som röstade nej.

Sverige har en självbild som humanitär stormakt och har ett gott rykte internationellt när det kommer till frågor kring mänskliga rättigheter. Därför är det anmärkningsvärt att Sverige röstade nej till en så viktig deklaration, vars innehåll har så starkt stöd både inom det internationella systemet samt av forskare. Detta var något som förvånade mig. Visst blir man lite besviken?

Jordbruksmark har blivit en attraktiv investering, inte minst bland pensionsfonder. Våra  pensionspengar investerar i verksamhet som står i direkt motsats till det hållbarhetstänk som agroekologi företräder. Andra AP-fonden har investerat mer än 8 miljarder kronor i jordbruksmark. 27 procent av denna mark finns i Brasilien, bland annat i Matopiba-regionen. Där eldas skog upp och vattendrag överutnyttjas för att odla sojabönor och sockerrör som inte är ämnade för mänsklig konsumtion. Latinamerikagrupperna har tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer uppmärksammat detta och vissa förbättringar har skett.

Det stora problemet kvarstår dock. Dagens jordbrukssystem är inte hållbart, varken socialt, ekonomiskt eller ekologiskt. Därför behöver Sverige och världen lära sig av småjordbrukare världen över. Det är hos dessa som de hållbara lösningarna finns, inte hos stadsbor som jag själv. Kanske är det därför viktigt att vi alla, särskilt här i Globala Nord, ser till att vara solidariska med de människor och den kunskap som finns i andra delar av världen? För agroekologi behövs. För mänskligheten, rättvisans och klimatets skull!

Dela det här: